I Transkarpatien
och i norra Bukovina bor en autokton icke-ukrainiserad västukrainsk befolkning
uppgående till uppemot 600 000 rutener, eller rusiner, som är
tillhöriga samma ukrainska undergren av slaviska med tillägget -västliga
efter sydliga. Deras språk behandlas av många som en ukrainsk dialekt, men i
verkligheten så har de genom historien både utvecklat en egen etnisk identitet
såväl som ett eget språk, kallat rusinska eller rutenska som
utvecklats från de språk som de slaviska stammarna talade, vilka antagligen
flyttade upp i bergstrakterna i östra delarna av Karpaterna under 1200-talet.
Antalet talare håller sig kring ett par hundra tusen och som naturligt äro när
språkets talare bebor bergsområden så finns språket i flertalet olika
varianter. Ryssar har givetvis behandlat dem som ryssar emedan ukrainare
istället menat att rutenerna är ukrainare, men verkligheten är givetvis att
rutenerna är rutener.
Även rusinska
intellektuella ansåg sig dock vara i position att kunna välja vilken etnicitet
de ville tillhöra och delades upp i olika falanger. Dels i gammalrutenska
russofiler som inte enbart var panslavistiska, vilket många mindre slaviska
nationer var för tiden, utan de menade även att man var en del av den ryska
nationen, dessa var förövrigt strängt knutna till det högsta uniatiska
prästerskapet som var väldigt konservativt och elitistiskt och skrev på ett
eget skriftspråk som de uppenbarligen knappt förstod själva då det var en
blandning av kyrkoslaviska, ryska, polska, latin och tyska, de vägrade givetvis
nyttja rutenskan, emedans de själva valde att tala polska.
Dels så fanns från
främst 1860-talet ungrutenska ukrainofiler som ville nyttja Ševčenkos
Kiev-Poltavabaserade ukrainska skriftspråk och de fick härvid även uppbackning
av ukrainare inom Ryssland och häri ser vi även bildningen, under 1870-talet,
av dagens nationalstatliga syn att Galizien, Karpatien och Kiev-Poltavaområdet
utgör samma nation med ett gemensamt tungomål som är förhärskande inom den
Ukraïnska staten, men inte inom det rutenska folklagret. Den ‘störste ukrainske
historikern genom tiderna’ (som
han ofta benämns) Hruševskyj
legitimerade knytningen emellan Öst- og Västukraïna i sitt verk Istorija
Ukraïny-Rusy och inkorporerade härmed även västukrainarna i den
östukrainska historiska mytologisynen om kosackerna.
Förutöver dessa
större rusinska grupperingar för tiden finns även givetvis rutenofiler som då
naturligtvis framhåller att rutenerna inte alls bör sammanblandas så totalt med
ukrainarna utan att man utgör en egen slavisk nation, vilket går att belägga ur
både språkliga, historiska, statshistoriska, religiösa m.fl. traditioner. Efter
den ukrainska homogeniseringen har dock en kraftig ‘upplysningskampanj’ varit i
farten i Västukraïna där rutenare fick lära sig ukrainska och att de tillhörde
den etnonationen, vilket stora delar av befolkningen numera även härmed gör.
Bl.a. i Bukovina, som hade avskiljts från Galizien 1861, fanns en rutenofil
stark rörelse som stödde rusinskt språk och kultur, åtminstone fram till
1880-talet då galiziska proukrainska influenser började göra sig hörda.
Tidigare var även
polofiler existerande och intelligentian genomgick en relativt stor
polonisering, men endast fanatiker kunde häva ur sig att rutenskan var en polsk
dialekt. Den lilla spillra av den rutenska adlen, som annars var helt
poloniserad, som ändock ville visa på sitt rutenska anfaderskap benämnde sig
som gente Ruthenus natione Polonus.
I Karpatorutenien
åtfanns mycket splittrade identifikationsinriktingar, dels alla ovanstående,
bortsett från att den proukrainska aldrig fick något större stöd här, plus en
magyarisk som bl.a. ledde till att vissa assimilerade sig med den ungerska
kulturen, istället.
När Kiev föll
vid 1200-talets mitt så kom de norra delarna av rutenernas områden att
behärskas av tatarer i nära hundra år, därefter har de i runt 400 jeeran varit
underlydande de polska och polsk-litauiska rikena, men efter Polens första
delning 1772 så blev områdena istället tillhörigt den habsburgiska provinsen
Galizien. De södra delarna av rusinernas områden var ehuru i omkring tusen år
tillhöriga de ungerska konungadömena och då känt som Subkarpatien, den
nordöstra delen av det som kallades Övre Ungern. Galizien tillföll Polen efter
första Europakriget under nittonhundratalet, emedan Subkarpatien blev en del av
Tjeckoslovakien med namnet Podkarpatská Rus, eller översatt ‘Nederkarpatiska Rusien’.
När
österrikarna handhavde administrationen så fick rutenerna viss kulturell
erkännelse, bl.a. så kunde man vid universitetet i Lvov (Lemberg) bedriva studier i ‘studium ruthenicum’ och 1848 inrättades ett
rutenskt institut vid universitetet. Rutenska präster såg det dock som
diskriminerande att bli undervisade på sitt eget språk och ville 1809 att deras
Studium Ruthenicum skulle ha tyska som undervisningsspråk. Olika intressenter
stödde hela tiden olika tankeriktningar inom områdena, t.ex. så understödde
ryska panslavister tanken på ett storryskt rike i Rusien före första
Europakriget under nittonhundratalet då området hörde till Ungern som givetvis
förtryckte sådana tankeyttringar, men när provinsen istället tillföll
Tjeckoslovakien så började ungrarna stödja samma tanke i syfte att förminska
det tjeckiska inflytandet i området. De ledande prästerna inom den
grekisk-katolska kyrkan understödde istället proukrainska tankar, bl.a. då man
ville minska den rysk-ortodoxa kyrkans inflytande. Polen var istället
antiukrainskt och proungerskt o.s.v. Rutenerna själva var dock främst
intresserade av att försöka få tjeckerna att respektera den autonomi som de
utlovats i den tjeckoslovakiska konstitutionen som instiftades 1918 - i Prag
menade man ehuru att de helt enkelt inte var kapabla att handha ett sådant
ansvar.
Den
politisknationella organisationen Holovna Ruska Rada menade fram till
1918 att Galizien skulle delas i tvenne delar, en rutensk och en polsk. Men när
den västukraïnska staten utropades, och senare förenades med Östukraïna, så var
proukrainiseringen i dominant ställning, vilket ju även möjliggjorde
föreningsåsikterna som ju fullbordades även om det inte fick några större
konsekvenser då staterna så snabbt försvann på olika håll igen. Västukraïnas
sedemera polska tid karaktäriseras av assimileringspåtryckningar från polska
myndigheter även om minoritetsrättigheterna var väl förankrade i den polska konstitutionen.
Den karpatorutenska befolkningen fick härigenom långt större stöd av den
tjeckoslovakiska statsbildningen. Tyskarna hade en annan inställning än
tjeckerna ovan och ville skapa en autonom ukrainsk regim i Rutenien, vilket
skulle bli kärnlandet för en ny ukrainsk stat som givetvis skulle stå under
tysk dominans. Efter att Nazityskland ockuperat Tjeckoslovakien och Slovakien
kunde bli en ‘suverän’ stat med tyskt stöd så utropades även den 15 mars 1939
en karpato-ukrainsk republik som dock endast blev en dag gammal då Ungern fann
området intressant. Podkarpatská Rus blev efter andra Europakriget en del i
Sovjetunionen, den grekisk-katolska kyrkan upplöstes givetvis och folket fick
inordna sig under den rysk-ortodoxa kyrkan istället, präster arresterades och
försvann bort till fjärran land genom ledsagning, existensen av rusinerna
förnekades och russifieringen togs vid - dessa delar, Galizien och
Karpatorutenien gick nu från det som kallas väst och som de tillhört i princip
alla tider.
När Ukraina
äntligen blev ett fritt land så återupplivades även rusinernas dröm om en
autonom status inom Ukraina och krav om folkomröstning i frågan ploppade upp,
man ville dessutom, tillsammans med de andra etniska minoriteterna i området,
dela upp detta autonoma område i etniska zoner så att de olika nationella
kulturerna kunde fortleva. Man menade givetvis att Transkarpatiens införlivning
med Sovjetunionen skulle ogiltigförklaras. Ungrarna stödde rusinernas krav på
en autonom republik uppdelad på etniska zoner inom ett federalt Ukraïna, men
Kïev såg inte lika positivt på frågan och ville inte ge upp territorium som man
ju så gentilt erhållit 1945. Av rädsla för vidare secessionistiska
proklamationer instiftades en lag 1991 som gav tre års fängelse för den som
gjorde sig skyldig till hot mot Ukraïnas territoriella integritet, ett
smidigare och mindre rättighetskränkande system hade givetvis varit att förebrå
de secessionistiska kraven genom att ge de olika områdena stort
självbestämmande inom ramen för en lösligt sammanhållen federal stat.
Som det är nu så erkänns inte rutenerna i Ukraïna, vilket bl.a. gjort så att
det nationella och kulturella centrumet har vuxit upp i östra Slovakien där
även den första rutenska världskongressen hölls. I området finns kulturella
föreningar, tidskriftsutgivelse och universitetet i Prešov erbjuder studier i
rutenska, dessa kunskaper grundläggs även i undervisning i vissa grundskolor i
åtminstone några timmar i veckan, ett rutenskt skriftspråk kodifierades 1995.
Den grekisk-katolska kyrkan har fått tillbaka sina kyrkor. Den ukrainska staten
är givetvis inte alltför glad åt att de slovakiska rutenerna får leva ut på
detta vis.
En av de
främsta experterna på det rusinska språket är professor Sven Gustavsson i
Uppsala, men det finns även en vidare koppling mellan detta transkarpatiska
folk och det svenska riket då Skåne mottog omkring 1500-2000 rutener årligen
emellan 1904-14, främst i syfte att arbetskraftsnyttjas inom
sockerbetsnäringen, men då storkrig bröt ut fick de flesta finna sig till nöjs
i den skånska myllan där de sedan integrerats, dessvärre antagligen även
språkligt i enlighet med svensk invandrarfientlig assimileringspolitik.
~