2016-04-11

Rutensk minoritet i Västukraina


I Transkarpatien och i norra Bukovina bor en autokton icke-ukrainiserad västukrainsk befolkning uppgående till uppemot 600 000 rutener, eller rusiner, som är tillhöriga samma ukrainska undergren av slaviska med tillägget -västliga efter sydliga. Deras språk behandlas av många som en ukrainsk dialekt, men i verkligheten så har de genom historien både utvecklat en egen etnisk identitet såväl som ett eget språk, kallat rusinska eller rutenska som utvecklats från de språk som de slaviska stammarna talade, vilka antagligen flyttade upp i bergstrakterna i östra delarna av Karpaterna under 1200-talet. Antalet talare håller sig kring ett par hundra tusen och som naturligt äro när språkets talare bebor bergsområden så finns språket i flertalet olika varianter. Ryssar har givetvis behandlat dem som ryssar emedan ukrainare istället menat att rutenerna är ukrainare, men verkligheten är givetvis att rutenerna är rutener.

Även rusinska intellektuella ansåg sig dock vara i position att kunna välja vilken etnicitet de ville tillhöra och delades upp i olika falanger. Dels i gammalrutenska russofiler som inte enbart var panslavistiska, vilket många mindre slaviska nationer var för tiden, utan de menade även att man var en del av den ryska nationen, dessa var förövrigt strängt knutna till det högsta uniatiska prästerskapet som var väldigt konservativt och elitistiskt och skrev på ett eget skriftspråk som de uppenbarligen knappt förstod själva då det var en blandning av kyrkoslaviska, ryska, polska, latin och tyska, de vägrade givetvis nyttja rutenskan, emedans de själva valde att tala polska.

Dels så fanns från främst 1860-talet ungrutenska ukrainofiler som ville nyttja Ševčenkos Kiev-Poltavabaserade ukrainska skriftspråk och de fick härvid även uppbackning av ukrainare inom Ryssland och häri ser vi även bildningen, under 1870-talet, av dagens nationalstatliga syn att Galizien, Karpatien och Kiev-Poltavaområdet utgör samma nation med ett gemensamt tungomål som är förhärskande inom den Ukraïnska staten, men inte inom det rutenska folklagret. Den ‘störste ukrainske historikern genom tiderna’ (som han ofta benämns) Hruševskyj legitimerade knytningen emellan Öst- og Västukraïna i sitt verk Istorija Ukraïny-Rusy och inkorporerade härmed även västukrainarna i den östukrainska historiska mytologisynen om kosackerna.

Förutöver dessa större rusinska grupperingar för tiden finns även givetvis rutenofiler som då naturligtvis framhåller att rutenerna inte alls bör sammanblandas så totalt med ukrainarna utan att man utgör en egen slavisk nation, vilket går att belägga ur både språkliga, historiska, statshistoriska, religiösa m.fl. traditioner. Efter den ukrainska homogeniseringen har dock en kraftig ‘upplysningskampanj’ varit i farten i Västukraïna där rutenare fick lära sig ukrainska och att de tillhörde den etnonationen, vilket stora delar av befolkningen numera även härmed gör. Bl.a. i Bukovina, som hade avskiljts från Galizien 1861, fanns en rutenofil stark rörelse som stödde rusinskt språk och kultur, åtminstone fram till 1880-talet då galiziska proukrainska influenser började göra sig hörda.

Tidigare var även polofiler existerande och intelligentian genomgick en relativt stor polonisering, men endast fanatiker kunde häva ur sig att rutenskan var en polsk dialekt. Den lilla spillra av den rutenska adlen, som annars var helt poloniserad, som ändock ville visa på sitt rutenska anfaderskap benämnde sig som gente Ruthenus natione Polonus.

I Karpatorutenien åtfanns mycket splittrade identifikationsinriktingar, dels alla ovanstående, bortsett från att den proukrainska aldrig fick något större stöd här, plus en magyarisk som bl.a. ledde till att vissa assimilerade sig med den ungerska kulturen, istället.

När Kiev föll vid 1200-talets mitt så kom de norra delarna av rutenernas områden att behärskas av tatarer i nära hundra år, därefter har de i runt 400 jeeran varit underlydande de polska och polsk-litauiska rikena, men efter Polens första delning 1772 så blev områdena istället tillhörigt den habsburgiska provinsen Galizien. De södra delarna av rusinernas områden var ehuru i omkring tusen år tillhöriga de ungerska konungadömena och då känt som Subkarpatien, den nordöstra delen av det som kallades Övre Ungern. Galizien tillföll Polen efter första Europakriget under nittonhundratalet, emedan Subkarpatien blev en del av Tjeckoslovakien med namnet Podkarpatská Rus, eller översatt ‘Nederkarpatiska Rusien’.

När österrikarna handhavde administrationen så fick rutenerna viss kulturell erkännelse, bl.a. så kunde man vid universitetet i Lvov (Lemberg) bedriva studier i ‘studium ruthenicum’ och 1848 inrättades ett rutenskt institut vid universitetet. Rutenska präster såg det dock som diskriminerande att bli undervisade på sitt eget språk och ville 1809 att deras Studium Ruthenicum skulle ha tyska som undervisningsspråk. Olika intressenter stödde hela tiden olika tankeriktningar inom områdena, t.ex. så understödde ryska panslavister tanken på ett storryskt rike i Rusien före första Europakriget under nittonhundratalet då området hörde till Ungern som givetvis förtryckte sådana tankeyttringar, men när provinsen istället tillföll Tjeckoslovakien så började ungrarna stödja samma tanke i syfte att förminska det tjeckiska inflytandet i området. De ledande prästerna inom den grekisk-katolska kyrkan understödde istället proukrainska tankar, bl.a. då man ville minska den rysk-ortodoxa kyrkans inflytande. Polen var istället antiukrainskt och proungerskt o.s.v. Rutenerna själva var dock främst intresserade av att försöka få tjeckerna att respektera den autonomi som de utlovats i den tjeckoslovakiska konstitutionen som instiftades 1918 - i Prag menade man ehuru att de helt enkelt inte var kapabla att handha ett sådant ansvar.

Den politisknationella organisationen Holovna Ruska Rada menade fram till 1918 att Galizien skulle delas i tvenne delar, en rutensk och en polsk. Men när den västukraïnska staten utropades, och senare förenades med Östukraïna, så var proukrainiseringen i dominant ställning, vilket ju även möjliggjorde föreningsåsikterna som ju fullbordades även om det inte fick några större konsekvenser då staterna så snabbt försvann på olika håll igen. Västukraïnas sedemera polska tid karaktäriseras av assimileringspåtryckningar från polska myndigheter även om minoritetsrättigheterna var väl förankrade i den polska konstitutionen. Den karpatorutenska befolkningen fick härigenom långt större stöd av den tjeckoslovakiska statsbildningen. Tyskarna hade en annan inställning än tjeckerna ovan och ville skapa en autonom ukrainsk regim i Rutenien, vilket skulle bli kärnlandet för en ny ukrainsk stat som givetvis skulle stå under tysk dominans. Efter att Nazityskland ockuperat Tjeckoslovakien och Slovakien kunde bli en ‘suverän’ stat med tyskt stöd så utropades även den 15 mars 1939 en karpato-ukrainsk republik som dock endast blev en dag gammal då Ungern fann området intressant. Podkarpatská Rus blev efter andra Europakriget en del i Sovjetunionen, den grekisk-katolska kyrkan upplöstes givetvis och folket fick inordna sig under den rysk-ortodoxa kyrkan istället, präster arresterades och försvann bort till fjärran land genom ledsagning, existensen av rusinerna förnekades och russifieringen togs vid - dessa delar, Galizien och Karpatorutenien gick nu från det som kallas väst och som de tillhört i princip alla tider.

När Ukraina äntligen blev ett fritt land så återupplivades även rusinernas dröm om en autonom status inom Ukraina och krav om folkomröstning i frågan ploppade upp, man ville dessutom, tillsammans med de andra etniska minoriteterna i området, dela upp detta autonoma område i etniska zoner så att de olika nationella kulturerna kunde fortleva. Man menade givetvis att Transkarpatiens införlivning med Sovjetunionen skulle ogiltigförklaras. Ungrarna stödde rusinernas krav på en autonom republik uppdelad på etniska zoner inom ett federalt Ukraïna, men Kïev såg inte lika positivt på frågan och ville inte ge upp territorium som man ju så gentilt erhållit 1945. Av rädsla för vidare secessionistiska proklamationer instiftades en lag 1991 som gav tre års fängelse för den som gjorde sig skyldig till hot mot Ukraïnas territoriella integritet, ett smidigare och mindre rättighetskränkande system hade givetvis varit att förebrå de secessionistiska kraven genom att ge de olika områdena stort självbestämmande inom ramen för en lösligt sammanhållen federal stat.

Som det är nu så erkänns inte rutenerna i Ukraïna, vilket bl.a. gjort så att det nationella och kulturella centrumet har vuxit upp i östra Slovakien där även den första rutenska världskongressen hölls. I området finns kulturella föreningar, tidskriftsutgivelse och universitetet i Prešov erbjuder studier i rutenska, dessa kunskaper grundläggs även i undervisning i vissa grundskolor i åtminstone några timmar i veckan, ett rutenskt skriftspråk kodifierades 1995. Den grekisk-katolska kyrkan har fått tillbaka sina kyrkor. Den ukrainska staten är givetvis inte alltför glad åt att de slovakiska rutenerna får leva ut på detta vis.


En av de främsta experterna på det rusinska språket är professor Sven Gustavsson i Uppsala, men det finns även en vidare koppling mellan detta transkarpatiska folk och det svenska riket då Skåne mottog omkring 1500-2000 rutener årligen emellan 1904-14, främst i syfte att arbetskraftsnyttjas inom sockerbetsnäringen, men då storkrig bröt ut fick de flesta finna sig till nöjs i den skånska myllan där de sedan integrerats, dessvärre antagligen även språkligt i enlighet med svensk invandrarfientlig assimileringspolitik.












~

Läs mer om dessa i boken Europas tungomål.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar