2017-08-23

Våldsam pacificering


Staten Ryssland äskar destruera
angriparstaten Georgiens militära kapacitet

det gör man helt rätt i,
men lämna klusterbomberna därhän














~

2017-08-04

Venèsia ~ Venedig


det historiska centrumet bestående utav 124 småöar, separerade av 178 rii interna, förutom de stora såsom Canal Grande, de alla korsas av 437 broar där runt 90 är helt privata. På dessa öar åtfinns 148 kyrkor och 170 campaniler, trettio mindre än för femhundra år sedan, samt 535 palats

till stadens tågstation Santa Lucia anländer runt 120 tåg per dag, samt intill den enda relativt lilla plats man kan komma med fyrhjulsdrivna åkdon, piazzale Roma, anländer 1400 bussar per dag, samt 80 000 bilar

det historiska centrumet med dess 124 öar emottar 20 miljoner besökare per annum,
det är mer än dubbelt så mycket som hela Sveriges befolkning

jag tycker man borde stänga bron helt för den sunkna biltrafiken, de får stanna på terraferma

med tåg, spårvagn og båt, som närmsta alternativ












~

2017-07-23

2017-07-13

Historien om Kaukasuskonflikten – på förenklad svenska


Högt uppe i de kaukasiska bergen finns ett litet land som heter Khussar Iryston, eller Sydossetien, där bor inte så många människor, jämförbart med andra liknande mikrostater, de är nästan alla bönder och vallar kossor.

Detta lilla land blev för runt nittio år sedan intvingat i ett tvångsäktenskap med den mycket mycket större staten Georgien, ett land som det i övrigt inte delar någonting gemensamt med. Förutom att man är omringad av den stora staten Georgien på tre sidor, med höga berg som stoppar upp i norr, med bara en navelsträng som en öppnande kil mot norr. Man levde sedan tillsammans i ett kollektivt förtryck under sjuttio år, ge o ta några år, för att sedan så fort möjlighet fanns gå delade vägar, för omkring femton år sedan.

Det stora landet Georgien ville då hålla kvar sin äkta maka i tvångsäktenskapet, men efter mycket om och men, med många grymma strider, lyckades mot förmodan det lilla lilla landet slå sig fri, med viss hjälp från norr. Ungefär som om en kvinna får hjälp från någon starkare instans, mot den förtryckande maken.

I norr fanns nämligen den önskade partnern, den man önskade bo ihop med, men som man påtvingades en splittring av för då runda nittio år sedan. Den norrliggande naturliga partnern har istället fått gifta sig med en mycket mycket större stat, en gigantisk stat, ja faktiskt världens största stat, den Ryska. Den ryska staten kände sig givmild inför sin lilla lilla granne i syd, lite även för att den är sur på staten Georgien, en stat där många stora ledare för den gigantiska staten kommit från. Hursom haver så var megastaten snäll och sände ner lite fredsbevarande soldater som kunde bo og leva i den lilla lilla staten, för att på något vis garantera att det inte blev mer stridigheter där, detta har man gjort efter att hela världen har bestämt det så. Det har varit lite som semester för de ryska soldaterna, att vara där i bergen, bland kossor og så.

Den stora, mindre, staten var dock inte glad över detta, utan har ibland lite då och då under de runt femton år som gått, både sagt att den skall ha tillbaks det lilla lilla landet som den via tvång tidigare fått, ibland har de använt sina bössor över gräns og land. Denna stora stat fick korrupt ledare efter en och annan, och för att hålla sin stat samman så behövs det allt populistiska mål, varav ett var att sno till sig nytt land. Man har även fått en hel del hjälp från ett annat stort land, ett land som ligger långt därifrån.


Den stora staten började kriga, attackera, bombardera, den lilla lilla staten. Några dog, kanske inte jättemånga, men några, och deras huvudstad sattes i lågor o ruiner. En misär och katastrof, skapad av den stora staten. Man råkade nog även skjuta några av megastatens fredsbevarande soldater, individer, vilket gjorde att den stora megastaten blev väldigt barsk. Den lilla lilla staten ville inget hellre än att den stora megastaten skulle komma till den lilla statens räddning. Den stora megastaten gjorde så, inte bara för att rädda den lilla lilla staten, utan även för att den var väldans arg då den andra stora staten, dock inte lika stora staten, dödat och lemlästat dess medborgare, fredsbevarande soldater, och sen, förresten, så var de inte sedan redan tidigare speciellt glada i varandra.

Den stora megastaten hade således alla anledningar att dels försvara, dels angripa, den andra mindre stora staten, den var den som började, och den började hårt och grymt. Den stora megastaten var väl medveten om att den var så så mycket starkare än den andra stora lilla staten, Georgien, så den visade lite hänsyn och bråkade bara lite. Till skillnad från Georgien som mest beskjöt civila hus, så försökte den stora megastaten istället rikta in sig på militära ändamål, ja, så intill den grad att den nog fördärvat det mesta av militär kapacitet hos den aggressiva angriparstaten, ja, i alla fall i dess norra delar. Den stora megastaten har även gjort vissa övergrepp, om de är medvetna eller ej är svårt att veta, men några störe dödstal verkar de ej ha skapat, i alla fall. Den lilla lilla puttestatens arga medborgare, som de flesta flytt kosan till norr, men där miliser fanns kvar, var istället lite mer hathämndsfyllda, lite bärsärkargång får man räkna med i krig, därför skall man inte starta krig överhuvudtaget, krig är illa. Det borde Georgien veta om, men ändå startade det ett sånt, på barbariskt vis.

Den staten som började, borde ju förstått att den stora grannen i norr skulle ryta ordentligt, eller förstod den söderliggande staten inte det, är den så dum i huvudet? Ja, kanske, eller så tänkte den cyniskt att den nog får lite hjälp från annat håll, men hur skulle den kunna tro det, ingen vill ju slåss i gyttjan med staten i norr. Nej, den trodde nog ingenting, den har nog förstått att inget sådant skulle ske, eller så förstod den inte ens det. Nej, ett dåligt försök att få lite uppmärksamhet, som en liten unge, lille Micke, ja så heter han, gossen med slips i mun.

Den aggressiva angrepsstaten vände och kved på sig, som en liten unge som får ett, två, slag, av ett litet större barn, efter att den själv slagit hårt, i bulorna på den andra. Den började skrika, gråta, gnöla, som en tvär stucken gris. Den högsta grisen babblade o skrek mest av alla, nästan inget av vad han sa var sant, hans tunga började allt bli blå av alla lögner, så han började äta på sin röda slips. Han tänkte att den skulle färga av sig, om han nu klarar av att tänka d.v.s. Det är oklart där, ännu.

Den stora megastaten skrattade nog lite gott där, bakom kulisserna, de skulle ändå ge sig av. De önskade bara slå fingrarna av den arga statens makt, slå sönder dess militär. Sen skulle de gå tillbaka till att skydda den lilla staten, så att den stora staten inte igen får för sig något dumt, den har ju så sagt den skall göra.

Men den bölande staten skrek så mycket, så mycket att hela världen, eller ja, de västerliggande länderna, tittade upp som små oförstående idioter. De västerliggande länderna, deras dumma politiker och pöbliska journalister, tittade förskrämt mot den stora megastaten. De trodde aldrig aldrig att den stora megastaten som de varit rädda för i hela sina liv skulle göra så, fastän de själva absolut skulle göra så, speciellt den stora stora stora stora staten längst bort från fjärran.

Den har gjort så många gånger, lite varstans på jorden. Skillnaden är att den stora stora stora stora staten långt borta från fjärran hav, aldrig någonsin gjort så, om det inte funnits några rikedomar att hämta hem. Eller jo, men om det inte finns det, så förstör den stora stora stora staten hela länderna istället, den säger ofta att den vill ge dem en historietripp, till stenåldern då, och jagar till och med folk in i grottorna. Den ger sig inte bara på militären, den går på folket i gemen direkt, för det är ju ändå dem som föder dem, s.a.s.

Men även, ett annat litet skitland över havet till väster från den stora megastaten började grymta, den säger då galant att den absolut skall avlyssna allt den stora megastaten har för sig, japp det skall den, bara den fortsätter sända sina meddelanden över kablar dit så, och sedan ryter den till den stora megastaten och säger att ‘nej, vi avslutar alla samarbeten med er, ni är ju dumma’.

Samtidigt som den säger sig vilja leva i fred, beter sig den ganska elakt, men det är ju ändå en liten skiten stat, och dessutom, den har inga militära installationer att slå sönder, förrutom då de där avlyssningsmanikkerna. Det är i sig en ganska ironisk stat det där, själva staten har blivit pacifistisk, ja efter några hundra år av fred och betänkanden kring det där, men de dumma politikerna och pöbliska journalisterna, de har inte fattat det än, de hetsar istället gärna krig. Mot bättre vetande.


De olika staterna i västerled bråkar så mycket, käftar och håller på, att hela saken kring det lilla lilla lilla puttelandet och den smått småaktiga konflikten där militärbaser fördärvas, snart blir en världskonflikt. Allt detta, för att den stora stora stora stora staten tittar med oljestimmande natoögon mot innanhaven därborta längs Sidenvägens områden samt vill visa vem som tror sig bestämma här i världen, alla övriga, bara låter sig luras med, stupdumma som de e, i sin räddhågsenhet.


Så dumma att de inte förstår, att det inte ens finns någon olja där i Khussar Iryston, men att de har rätt att bestämma sitt egna öde ändå.












~

2017-07-02

Kvinnor är komplexare än män


man kan ta den gamla devisen
kvinnor kan göra flera saker samtidigt, emedans män fokuserar på en

detta bör man, i enlighet med vår natur, applicera på amouristiska ting
kvinnor kan ha flera, emedans män totalt skall fokusera på en














~

2017-06-20

Europas politiker borde skämmas – Ryssland hyllas


efter tjugofem års frihet
men med omvärldens rygg vänd mot sig
gav nu så, Ryssland sitt fulla stöd,
när nöden vid anfall så krävde

västvärlden väljer ånyo att förneka dem frihet
menar att de tillhör den imperalistiska stat de kämpat mot

man må vara bra dum i huvudet
om man tror att ossetier eller abchazier
någonsin ever åter kommer stalinföras till Georgien,
eller att de inom någon snar framtid, vill ha något med väst att skaffa,
ett väst, som dessutom hela tiden väljer att eskalera konflikten

i svekets dimma, förillas vem som helst in i björnens näste















~

2017-06-04

Lönsamt statsjobb


In 2003, the weekly newspaper Angolese Samanario published a list of the wealthies people in Angola. Twelve of the top 20 were government officials; five were former goverment officials



statlig karriär
frottera, andras misär

ja, varför inte





















~

LaFraniere, S. “As Angola Rebuilds, Most Find Their Poverty Persists”, The New York Times, October 14, 2007, p. N 4


2017-05-28

Ukraina – Україна ~ u kraj


Ukraïna är kanske protoindoeuropéernas tidigaste bosättningsområde men självaste namnet på landet ukraina betyder ordagrant ‘gränslandet’ på fornöstslaviska och benämndes så då det var gränslandet, eller frontlandet, för Ryssland under de tatariska invasionerna under 1200-talet. Landet har även kallats Lilla Ryssland till skillnad från Storryssland, när dess medeltida dömen separerades från Moder Ryssland som ett resultat av mongolinvasionerna. Än idag ser man spänningarna i den regionala politiken emellan dessa länder med grund i dessa båda språkfinurlingar. Landet ligger där det ligger, och kommer fortsätta att så göra.

Området har efter själva protoindoeuropéernas bosättningar främst bebotts av iranska folk såsom skyter samt sarmater och det var inte förrän under 400-talet som en distinkt slavisk befolkning gjorde sig hörd i materialet för landet även om många misstänker att de fanns där redan på 200-talet. Ukraïna är geohistoriskt uppdelat på tvenne delar, en skogs- og jordbruksregion i norr och en stäppregion i söder. Stäpplandet kontrollerades änna fram till 1500-talet, och på vissa håll 1700-talet, av olika nomadiserande folk av ofta först iransk och sedan turkisk börd. I norra delarna av landet skapade ett annat resandefolk, de svenska vikingarna, det Kievrusiska riket som dock förslavades snabbt i det framväxande Kiev.

Kievriket uppsplittrades ehuru med början när mongolerna härjade i de östra områdena under 1240-talet emedan dess västra delar (Podolien, Galizien och Volynien) slapp undan lindrigare och därmed kunde bibehålla visst självstyre en tid framtill 1300-talet då även dessa områden fick nya härskare, men denna gång i form av det polsk-litauiska herraväldet. Det polska styret sågs ehuru ej på med blida ögon hos ukrainare även om viss tid förlöpte till de ukrainska kosackernas stora uppror 1648, man sökte först stöd hos den svenska konungen, men efter detta så närmade man sig istället den ryska tsaren i Moskva i tron att man skulle erkännas med en autonom ställning.

Detta gick ehuru ej ihop med den ryska centralistiska traditionen och efter det rysk-polska kriget med den efterföljande freden 1667 så inkorporerades landet österom Dnepr till det ryska riket. Kosackerna samarbetade med Carl XII i tron att man skulle kunna erhålla autonomi eller suveränitet för dessa områden, men dessa planer gick om intet vid slaget vid Poltava. Dessa kosackiska statsbildningsförsök ligger i de ukrainska nationalisternas mytologi om staten och nationen Ukraïna, detta även om just kosackerna senare nästintill russifierats totalt och dels då dessa östukrainska utvecklingar inte alls inbegriper Västukraïna som har en helt egen utveckling och så alltid har haft.

De västra delarna av Ukraïna låg förövrigt även nu kvar under det polska styret fram tills Polens delningar 1772-95 då området delades emellan Ryssland och Österrike-Ungern. Den ryska staten påbörjade direkt en förryskning av det ukrainska samhället, eller lillryska samhället som storryssar hellre benämner det, bl.a. förbjöd man det ukrainska skriftspråket och uppmanade ryska bönder att flytta till det nya landet, denna ryska inflytt förstärktes ytterligare under industrialiseringens 1800-tal. Ryssland menade att en specifik ukrainsk historia inte finns och att ukrainska allena är en rysk dialekt.

De ukrainska nationalisterna kunde inte enas över målet, vissa menade att ett enat Ukraïna skulle skapas emedans andra istället ville att de skulle förbinda sig med det mer kulturellt toleranta Österrike-Ungern varvid ytterligare andra istället ville ingå i det ryska samhället med de fördelar som de såg hägrandes där. Ett nationellt ukrainskt parti bildades 1899 i Galizien, vilket dock förtrycktes efter det att ryssarna erövrat detta område så sent som år 1914, men 1917 uppkom nya autonomikrav från ukrainska element, den ukrainska nationaliströrelsen har annars en förhållandevis lång historia som inte kan återberättas här.

Den 22 januari 1918 utropades Ukraïna till en suverän statsbildning och den 1 november 1918 efter Österrike-Ungerns sammanbrott utropades även en västukrainsk statsbildning, vilken i januari 1919 förenades med sina östra naboer. Vid freden i Riga 1921 så försvann ehuru Ukraïna igen och delades återigen emellan Ryssland och det nu återigen existerande Polen, områden i söder gick till Rumänien och Tjeckoslovakien. I det sovjetiska Ukraïna inleddes 1922 en kraftig sovjetisering vilket givetvis gav bestående följder, dels i massmord, förryskning, centralisering, kollektivisering o.s.v. emedan de västra delarna av Polen påyvlades en kulturell tvångsassimilering, under 1930-talet beräknas cirka 10 miljoner ha dött som en följd av Stalins politik. När Tyskland då attackerade Polen 1939 så passade Sovjetunionen på att plocka till sig de polska delarna av Ukraïna och de har sedan dess fått genomgå samma utvecklingar som de östligare områdena även om skillnaderna kvarstår emellan riksdelarna.

1991 kunde Ukraïna återigen se sin mark som sin egen. Landet är, och har alltid varit, uppdelat på olika, ej särledes kompatibla delar. Att Ryssland blickar åt vissa delar av nutida Ukraina är varken konstigt, eller underligt, likväl är det ej underligt att det inom Ukraina finns flera rörelser för en uppsplittring av detta stora artificiella land, ehuru ej nödvändigtvis för att ingå i Ryssland, men det är framtiden som detta får bese.


Min förhoppning är att landet inom en överskådlig framtid är inkluderat i den Europeiska Unionen.













~

2017-04-23

Avund


människa fylld med avund
den ju alldenstund
beljuger samt belackar

till sin nästas skymf ock klening
alltid snackar
samt gnaggar

utan vidare mening
där man sanningen karvnaggar

vi kan så likställa det med stening

















~

2017-04-09

Treenighetens händer


symboliserar de en tradition från hans hemtrakt kring Neapel: att bära treenigheten i sina händer



treenighet i ring
maktens händer i sig

handtradition av börd







Blasoneringen är Treenighet, Makt, Vishet.








citeringen är från Wiman, Björns intervju med Roberto Saviano i “Maffian minns”, Expressen 081031.

2017-03-31

Íslendingasögur


Lýðveldið Ísland som öväldet formellt heter skulu enligt traditionen först ha besatts i Herrens år af 874, då kolonisation inleddes av Ingólfur Arnarson vid det som senare kom att bli Reykjavík.

De historiska sagorna förtäljer ehuru att iriska emeriter, papar, skall ha använt stället som boplats, men även inuitiska kvarlämningar åtfinns i denna isbjörnens sydligaste naturliga vistelseplats.

Tiden fram till 900-talets mitt, efter Kristi födelse, kallas kolonisationstiden eller landnámsöld och åtfinns återberättad i detalj i de isländska sagorna från 1100-1300-talen, vilket dock gör att man inte kan vara helt säker på att de är rätt återgivna. Islänningarna är kända för att leva i en fiktiv sagovärld, skrivandes på.

Ísland drabbades under 1200-talet av inre konflikter, vilket gjorde så att norrmännen tog över ön vid år 1262 och lite senare, år 1380 så följde nationen med Norge in i unionen med Danmark. 1550-51 så införlivades området med den danska kronan.

Genom tyskarnas ockupation av Danmark 1940 så fick Ísland reell självständighet under först brittisk och sedan amerikansk intervenation, formell självständighet deklarerades ensidigt jeeran 1944, och det accepterades lite motvilligt av Danmark. Färöarna och Grönland väntar fortfarande på sin tur.

Framtills nyligen så var Ísland under militär kontroll av USA som även haft stor ekonomisk betydelse för öriket. De sturska islänningarna har valt att inte ansöka om inträde i den Europeiska Unionen och har velat slå vakt om sitt fiske, den näring som står islänningens hjärta närmast. Deras inkompetens i den moderna ekonomin har dem besannats.

År 2008 så uppdagades den massiva misshushållningen med ekonomin i öriket, lett av bankerna som relativt nyligen privatiserats och övertagits av den nära maktfullkomliga politrukiska eliten på den lilla förväxta ön. De isländska politikerna fann sig nu övergivna mitt i Atlanten och fick begära hjälp från Eurasiens uraliska ryggrad, Ryssland. Även islänningarnas brödrarfolk vände dem ryggen, åtminstone initialt.

Med anledning utav denna misshushållning så äskar stora delar av öns befolkning överge sin valuta, kronan, till fördel för euron, detta även om Island inte är en medlem i EU, men de har inget val ty då ingen vill handla med deras saltdränkta kronkar. En stor del av Íslands befolkning önskar även överge den sagostimmade suveräniteten för sin vulkantopp på den mittatlantiska ryggen för att låtas sig värmas, inte bara av de aldrig sinandes varma källorna utan även av den Europeiska gemenskap man nu säger sig tillhöra.

Befolkningen på den karga kobben får lagra mat om de ej så vill äta späck veckorna långa, vilket gör att en oanad proportion av befolkningen önskar ta sitt pick och pack för att fly sin ö, den oätbara isländska matkonsten är inget man helst återgår till, och därigenom skapa den proportionellt största utvandringsrörelsen i senmodern tid i Europa, som får en att tänka på 1800-talets massutvandring från den söderliggande ön Irland som även den hade sin grund i misshushållning och otjänlig föda.

I den nya tiden efter milleniumskiftena vandrat på, kanske öriket Ísland återigen blir en emeritisk utpost ute i det karga blå, så som den vulkaniska naturen tänkt att det skulle va, då.


Frågan är, har det någonsin varit något annat, förutom där i norröna sagornas värld, av is og gröna land.














~