Ukraïna är
kanske protoindoeuropéernas tidigaste bosättningsområde men självaste namnet på
landet ukraina betyder ordagrant ‘gränslandet’ på fornöstslaviska och
benämndes så då det var gränslandet, eller frontlandet, för Ryssland under de
tatariska invasionerna under 1200-talet. Landet har även kallats Lilla
Ryssland till skillnad från Storryssland, när dess medeltida dömen
separerades från Moder Ryssland som ett resultat av mongolinvasionerna. Än idag
ser man spänningarna i den regionala politiken emellan dessa länder med grund i
dessa båda språkfinurlingar. Landet ligger där det ligger, och kommer fortsätta
att så göra.
Området har
efter själva protoindoeuropéernas bosättningar främst bebotts av iranska folk
såsom skyter samt sarmater och det var inte förrän under 400-talet som en
distinkt slavisk befolkning gjorde sig hörd i materialet för landet även om
många misstänker att de fanns där redan på 200-talet. Ukraïna är geohistoriskt
uppdelat på tvenne delar, en skogs- og jordbruksregion i norr och en
stäppregion i söder. Stäpplandet kontrollerades änna fram till 1500-talet, och
på vissa håll 1700-talet, av olika nomadiserande folk av ofta först iransk och
sedan turkisk börd. I norra delarna av landet skapade ett annat resandefolk, de
svenska vikingarna, det Kievrusiska riket som dock förslavades snabbt i det
framväxande Kiev.
Kievriket uppsplittrades ehuru med början när mongolerna härjade i de östra områdena under 1240-talet emedan dess västra delar (Podolien, Galizien och Volynien) slapp undan lindrigare och därmed kunde bibehålla visst självstyre en tid framtill 1300-talet då även dessa områden fick nya härskare, men denna gång i form av det polsk-litauiska herraväldet. Det polska styret sågs ehuru ej på med blida ögon hos ukrainare även om viss tid förlöpte till de ukrainska kosackernas stora uppror 1648, man sökte först stöd hos den svenska konungen, men efter detta så närmade man sig istället den ryska tsaren i Moskva i tron att man skulle erkännas med en autonom ställning.
Kievriket uppsplittrades ehuru med början när mongolerna härjade i de östra områdena under 1240-talet emedan dess västra delar (Podolien, Galizien och Volynien) slapp undan lindrigare och därmed kunde bibehålla visst självstyre en tid framtill 1300-talet då även dessa områden fick nya härskare, men denna gång i form av det polsk-litauiska herraväldet. Det polska styret sågs ehuru ej på med blida ögon hos ukrainare även om viss tid förlöpte till de ukrainska kosackernas stora uppror 1648, man sökte först stöd hos den svenska konungen, men efter detta så närmade man sig istället den ryska tsaren i Moskva i tron att man skulle erkännas med en autonom ställning.
Detta gick
ehuru ej ihop med den ryska centralistiska traditionen och efter det
rysk-polska kriget med den efterföljande freden 1667 så inkorporerades landet
österom Dnepr till det ryska riket. Kosackerna samarbetade med Carl XII i tron
att man skulle kunna erhålla autonomi eller suveränitet för dessa områden, men
dessa planer gick om intet vid slaget vid Poltava. Dessa kosackiska
statsbildningsförsök ligger i de ukrainska nationalisternas mytologi om staten
och nationen Ukraïna, detta även om just kosackerna senare nästintill
russifierats totalt och dels då dessa östukrainska utvecklingar inte alls
inbegriper Västukraïna som har en helt egen utveckling och så alltid har haft.
De västra
delarna av Ukraïna låg förövrigt även nu kvar under det polska styret fram
tills Polens delningar 1772-95 då området delades emellan Ryssland och
Österrike-Ungern. Den ryska staten påbörjade direkt en förryskning av det
ukrainska samhället, eller lillryska
samhället som storryssar hellre benämner det, bl.a. förbjöd man det ukrainska skriftspråket och uppmanade ryska
bönder att flytta till det nya landet, denna ryska inflytt förstärktes ytterligare
under industrialiseringens 1800-tal. Ryssland menade att en specifik ukrainsk
historia inte finns och att ukrainska allena är en rysk dialekt.
De ukrainska
nationalisterna kunde inte enas över målet, vissa menade att ett enat Ukraïna
skulle skapas emedans andra istället ville att de skulle förbinda sig med det
mer kulturellt toleranta Österrike-Ungern varvid ytterligare andra istället
ville ingå i det ryska samhället med de fördelar som de såg hägrandes där. Ett
nationellt ukrainskt parti bildades 1899 i Galizien, vilket dock förtrycktes
efter det att ryssarna erövrat detta område så sent som år 1914, men 1917
uppkom nya autonomikrav från ukrainska element, den ukrainska
nationaliströrelsen har annars en förhållandevis lång historia som inte kan
återberättas här.
Den 22
januari 1918 utropades Ukraïna till en suverän statsbildning och den 1 november
1918 efter Österrike-Ungerns sammanbrott utropades även en västukrainsk
statsbildning, vilken i januari 1919 förenades med sina östra naboer. Vid
freden i Riga 1921 så försvann ehuru Ukraïna igen och delades återigen emellan
Ryssland och det nu återigen existerande Polen, områden i söder gick till
Rumänien och Tjeckoslovakien. I det sovjetiska Ukraïna inleddes 1922 en kraftig
sovjetisering vilket givetvis gav bestående följder, dels i massmord,
förryskning, centralisering, kollektivisering o.s.v. emedan de västra delarna
av Polen påyvlades en kulturell tvångsassimilering, under 1930-talet beräknas
cirka 10 miljoner ha dött som en följd av Stalins politik. När Tyskland då
attackerade Polen 1939 så passade Sovjetunionen på att plocka till sig de
polska delarna av Ukraïna och de har sedan dess fått genomgå samma utvecklingar
som de östligare områdena även om skillnaderna kvarstår emellan riksdelarna.
1991 kunde Ukraïna
återigen se sin mark som sin egen. Landet är, och har alltid varit, uppdelat på
olika, ej särledes kompatibla delar. Att Ryssland blickar åt vissa delar av
nutida Ukraina är varken konstigt, eller underligt, likväl är det ej underligt
att det inom Ukraina finns flera rörelser för en uppsplittring av detta stora
artificiella land, ehuru ej nödvändigtvis för att ingå i Ryssland, men det är
framtiden som detta får bese.
Min
förhoppning är att landet inom en överskådlig framtid är inkluderat i den
Europeiska Unionen.
~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar