Ukraina – Україна ~ u kraj

Ukraïna är kanske protoindoeuropéernas tidigaste bosättningsområde men självaste namnet på landet ukraina betyder ordagrant ‘gränslandet’ på fornöstslaviska och benämndes så då det var gränslandet, eller frontlandet, för Ryssland under de tatariska invasionerna under 1200-talet. Landet har även kallats Lilla Ryssland till skillnad från Storryssland, när dess medeltida dömen separerades från Moder Ryssland som ett resultat av mongolinvasionerna. Än idag ser man spänningarna i den regionala politiken emellan dessa länder med grund i dessa båda språkfinurlingar. Landet ligger där det ligger, och kommer fortsätta att så göra.

Området har efter själva protoindoeuropéernas bosättningar främst bebotts av iranska folk såsom skyter samt sarmater och det var inte förrän under 400-talet som en distinkt slavisk befolkning gjorde sig hörd i materialet för landet även om många misstänker att de fanns där redan på 200-talet. Ukraïna är geohistoriskt uppdelat på tvenne delar, en skogs- og jordbruksregion i norr och en stäppregion i söder. Stäpplandet kontrollerades änna fram till 1500-talet, och på vissa håll 1700-talet, av olika nomadiserande folk av ofta först iransk och sedan turkisk börd. I norra delarna av landet skapade ett annat resandefolk, de svenska vikingarna, det Kievrusiska riket som dock förslavades snabbt i det framväxande Kiev.

Kievriket uppsplittrades ehuru med början när mongolerna härjade i de östra områdena under 1240-talet emedan dess västra delar (Podolien, Galizien och Volynien) slapp undan lindrigare och därmed kunde bibehålla visst självstyre en tid framtill 1300-talet då även dessa områden fick nya härskare, men denna gång i form av det polsk-litauiska herraväldet. Det polska styret sågs ehuru ej på med blida ögon hos ukrainare även om viss tid förlöpte till de ukrainska kosackernas stora uppror 1648, man sökte först stöd hos den svenska konungen, men efter detta så närmade man sig istället den ryska tsaren i Moskva i tron att man skulle erkännas med en autonom ställning.

Detta gick ehuru ej ihop med den ryska centralistiska traditionen och efter det rysk-polska kriget med den efterföljande freden 1667 så inkorporerades landet österom Dnepr till det ryska riket. Kosackerna samarbetade med Carl XII i tron att man skulle kunna erhålla autonomi eller suveränitet för dessa områden, men dessa planer gick om intet vid slaget vid Poltava. Dessa kosackiska statsbildningsförsök ligger i de ukrainska nationalisternas mytologi om staten och nationen Ukraïna, detta även om just kosackerna senare nästintill russifierats totalt och dels då dessa östukrainska utvecklingar inte alls inbegriper Västukraïna som har en helt egen utveckling och så alltid har haft.

De västra delarna av Ukraïna låg förövrigt även nu kvar under det polska styret fram tills Polens delningar 1772-95 då området delades emellan Ryssland och Österrike-Ungern. Den ryska staten påbörjade direkt en förryskning av det ukrainska samhället, eller lillryska samhället som storryssar hellre benämner det, bl.a. förbjöd man det ukrainska skriftspråket och uppmanade ryska bönder att flytta till det nya landet, denna ryska inflytt förstärktes ytterligare under industrialiseringens 1800-tal. Ryssland menade att en specifik ukrainsk historia inte finns och att ukrainska allena är en rysk dialekt.

De ukrainska nationalisterna kunde inte enas över målet, vissa menade att ett enat Ukraïna skulle skapas emedans andra istället ville att de skulle förbinda sig med det mer kulturellt toleranta Österrike-Ungern varvid ytterligare andra istället ville ingå i det ryska samhället med de fördelar som de såg hägrandes där. Ett nationellt ukrainskt parti bildades 1899 i Galizien, vilket dock förtrycktes efter det att ryssarna erövrat detta område så sent som år 1914, men 1917 uppkom nya autonomikrav från ukrainska element, den ukrainska nationaliströrelsen har annars en förhållandevis lång historia som inte kan återberättas här.

Den 22 januari 1918 utropades Ukraïna till en suverän statsbildning och den 1 november 1918 efter Österrike-Ungerns sammanbrott utropades även en västukrainsk statsbildning, vilken i januari 1919 förenades med sina östra naboer. Vid freden i Riga 1921 så försvann ehuru Ukraïna igen och delades återigen emellan Ryssland och det nu återigen existerande Polen, områden i söder gick till Rumänien och Tjeckoslovakien. I det sovjetiska Ukraïna inleddes 1922 en kraftig sovjetisering vilket givetvis gav bestående följder, dels i massmord, förryskning, centralisering, kollektivisering o.s.v. emedan de västra delarna av Polen påyvlades en kulturell tvångsassimilering, under 1930-talet beräknas cirka 10 miljoner ha dött som en följd av Stalins politik. När Tyskland då attackerade Polen 1939 så passade Sovjetunionen på att plocka till sig de polska delarna av Ukraïna och de har sedan dess fått genomgå samma utvecklingar som de östligare områdena även om skillnaderna kvarstår emellan riksdelarna.

1991 kunde Ukraïna återigen se sin mark som sin egen. Landet är, och har alltid varit, uppdelat på olika, ej särledes kompatibla delar. Att Ryssland blickar åt vissa delar av nutida Ukraina är varken konstigt, eller underligt, likväl är det ej underligt att det inom Ukraina finns flera rörelser för en uppsplittring av detta stora artificiella land, ehuru ej nödvändigtvis för att ingå i Ryssland, men det är framtiden som detta får bese.

Min förhoppning är att landet inom en överskådlig framtid är inkluderat i den Europeiska Unionen.

~