Moldavien – Transdnistrien - Gagauzien – trenne länder i ett

 

Området som landet med runt 4,5 miljoner invånare beligger har en historia i vilken man tidigare hittade t.ex. kelter, thraker, skyter, sarmater och goter men nu bebos området främst istället utav romaner, slaver och turkar - av dessa tre är det romanerna som är mest ursprungliga, om man skall se till tidsaspekten.

Under 900-1100-talen så låg de östra delarna av dagens Moldavien, eller Moldovien som det kanske istället borde benämnas utefter det romanska språket, under den kievska staten, men vid denne stats disintegration under 1200-talet skapades ett självständigt galicisk-volhyniskt furstedöme i vilket de moldavska områdena inkorporerades. Vid denna tidpunkt kunde man även märka att en politisk unifiering togs vid hos de romaniserade valakiska stammarna som fanns i det karpatodanubiska området.

Från sydslaviskt håll anlände den kristna religionen och andra kulturella företeelser såsom den slaviska skriften och fornkyrkoslaviska. Fornkyrkoslaviska blev sedermera det officiella språket i de valakiska och moldovanska furstedömena när de kom till under 1300-talet. Existensen av ett moldaviskt furstedöme i östra Karpatien är rekorderat från mitten av 1300-talet och i slutet av detta århundrade beslagtogs även land som innan hade varit i den Gyllene hordens ägo. 1420 invaderade det Osmanska riket Moldavien, men Stefan den store har blivit en erkänd nationalhjälte genom sin idoga kamp mot invasionsmakten i både Moldavien såväl som i Rumänien. Priset för att kämpa mot ottomanerna blev dock förlorad suveränitet gentemot de andra grannarna och vasallstatus utvecklades gentemot bl.a. ungrare och polacker.

1538 var det så dags igen, det ottomanska riket anföll nu med ny energi genom sultan Suleiman den magnifika som lyckades beslagta stora markområden emellan floderna Prut och Djnestr. Området hinsides Djnestr blev i samma veva avbefolkat och befolkades utav främst ukrainare först under andra hälften utav 1600-talet. Framtills 1711 innehavde de moldaviska bojarerna rätten att själva välja sin suverän men sultanen för tiden förbjöd nu sedvänjan, en omfattande moldavisk intern politisk frihet återficks dock efter det rysk-turkiska kriget 1772-74, ehuru under osmansk domvärjo.

Efter kriget 1787-1791 gick gränsen emellan de ottomanska och ryska rikena vid floden Djnestr, öster om floden har därefter framtills Sovjetunionens upplösning hört till Ryssland/Sovjet och varit främst bebott utav ukrainare. Vid freden vid Bukarest 1812 försvann även hela Bessarabien till Ryssland från turkväldet och när det moderna självständiga Rumänien skapades 1878 försvann Moldavien från den politiska kartan. I mars 1918 så närmade sig folkliga representanter från Bessarabien den rumänska staten för frivillig annektering av det rumänska kungadömet och önskade sig bort från Ryssland, innan de nya härskarna i Ryssland visste ordet av det så beviljade Rumänien bessarabernas önskan och området kom nu att höra till Rumänien framtills nästa krig.

Även Bukovina, som hade varit österrikiskt sedan 1775, ockuperades. Bukovina var uppdelat emellan en rumänsk majoritet i syd, emedans ukrainare var förhärskande i norr. Västra banken av Djnestr bibehölls dock inom rysk domvärjo och inkorporerades 1922 i Ukrainska SSR, men fick redan två år senare status som en moldavisk autonom socialistisk-sovjetisk republik, dock inom det ukrainska SSR. 1940 tillföll Bessarabien Sovjetunionen och den moldaviska republiken skapades, vilken förutom en kort period under rumänsk överhöghet tillhört Sovjet framtills dess uppsplittring. Den rumänska överhögheten var rådande från sommaren 1941 till axelmakternas bortvittring, det var under denna tid som områdena öster om Djnestr först benämndes Transdnistrien.

Moldoviska

Majoritetsbefolkningen på omkring 3 miljoner talar moldoviska som är ett till rumänskan närstående språk, vilket även kan ses i trädet som råder indoeuropeisk-italisk-romansk-östromansk-nordligt mål. Ett så närstående språk att man ofta säger att det i princip är likställt med rumänska.

Moldoviskan talas i det område som historiskt sett är känt som Bessarabien. Skillnaden emellan rumänskan och moldaviskan ligger främst i uttal och ordförråd, där moldaviskan har en hel del ryska element, men även hellasiska, ungerska och turkiska, i övrigt är språken relativt likstående, i enlighet med rumänofilernas utsago. Benämningen av moldaviska som ett eget språk har främst sin grund i sociopolitiska förhållanden men en lingvistisk bas för ett rumänsk-moldoviskt språkkontinuum står att finna, just moldoviskan säges vara uppdelat i trenne geospråkliga varianter, nord-, central- och sydmoldoviska. Ju längre österut man kommer, speciellt om man färdas över Djnestr, så märker man att den moldoviska identiteten växer sig starkare och då speciellt hos moldaver som bor i de slaviska områdena i öster, emedans de i de västra områden till mångt och mycket identifierar sig med rumänerna. Även denna graderingsskillnad emellan landsändarna kan ses ur sociopolitiska aspekter.

Den skriftliga varianten av moldoviska är nästintill en direkt kopia av den litterära rumänskan så när som på några få petitesser och det faktumet att språket har skrivits med det kyrilliska alfabetet, vilket frammanat en divergens emellan språken. Det moldoviska Moldovien under moldovsk domvärjo har efter frigörelsen övergått till den latinska skriften, emedans de områden som ligger i Transdnistrien kvarhållt den kyrilliska skriften. Detta kvarhållande av den kyriliska skriften bedrivs på sådant vis att myndigheterna i Dnjestrrepubliken helt sonika förbjuder nyttjandet av moldaviska med det latinska alfabetet men godkänner språket om det skrivs med kyriliska bokstäver, man har med våld stängt de skolor som kvarhållit vid nyttjande av latinsk skrift.

Slavisktalande minoriteter och Transdnistrien

Av de -slaviska språken åtfinns bl.a. bulgariska som talas av ca. 60 000 och skolor har öppnats med inriktning mot denna språkgrupp. Även stora grupper av rysktalande finns med kanske 570 000 parlörer, vilka försökt frigöra sig från Moldovien men som icke internationellt sett lyckats, men ack de facto, förutöver dessa finns minst 600 000 ukrainare.

Ukrainarna och ryssarna bor främst i huvudstaden och längs med Dnjestr och deras språkanvändning är i god vigör med både skolor, TV, radio och tidningar producerade i Transdniestr eller däromkring, dessutom ligger ju Ukraïna precis bredvid dem.

Självständighetsförsöket blommade ut under våren och sommaren 1992, d.v.s. strax efter Sovjetunionens fall, vilket ledde till ett kortvarigt krig där ungefär tusen människor fick sätta livet till, varav en stor del civila, vilket skall ses som en följd utav att de utnämnde sig som självständig stat i september 1990. Självständighetsförklaringen följdes av en folkomröstning som togs vid den första december 1991 där valdeltagandet var runt 78 % och 97,7 % sägs ha röstat för en suverän status - siffrorna kan antagligen inte tas med alltför stort allvar men det är ändock troligt att en majoritet av den slaviska befolkningen hellre ingår i något annat än en moldavisk stat emedans tvärtom troligtvis är gällande för den moldaviska befolkningen i Transdnistrien.

Denna moldaviska Dnjestrrepublik vann ej erkännelse från någon annan erkänd stat, det skall ehuru påtalas att detta var i en tid innan även den moldaviska republiken vunnit internationell erkännelse, men man fick mycket aktiv hjälp från Ryssland som sedan dess omvandlats till lite mer passiv hjälp då både EU och USA ser negativt på den transnistriska frågan. Ryssland har nu lite smått aktiverat spörsmålet på nytt, staten är de facto självständig helt. Moldovien har inga göromål inom staten och har inte haft det de senaste nära tjugo åren.

Man kan säga att det var inför hotet om en unifiering av Rumänien och Moldovien som de slaviska områdena gick de potentiella händelserna i förväg och utropade sin egen republik. En korrekt genomförd folkomröstning, övervakad av internationell expertis, torde vara den enda rätta vägen att gå. Kriget 1992 ledde även till att runt 50 000 moldover flydde Transdnistrien men nästintill alla har härefter flyttat tillbaka. Den transdnistriska befolkningen kan dock vänta förgäves på en korrekt genomförd folkomröstning i denna diktatoriska del av Moldovien som styrs av ett familjeimperium med stöd av ryska trupper. Landet håller sig med egen valuta, eget parlament och egna myndigheter inklusive gränspolis. Presidenten har det passande efternamnet Smirnoff och det är mycket riktigt hans son som är boss för tullverket som inte gör mycket för att hindra transporten av just Smirnofflaskor och andra likvida medel, kvinnor, vapen och narkotika. Familjen äger givetvis i princip även allt annat, vilket bl.a. betyder att medborgarna i Transdnistrien betalas med hjälp av löner och pensioner i ordinär ordning så att inga större motrörelser står att finna, om sådan ändock framkommer står ju alltid säkerhetspolisen till förfogande.

Oavsett detta, så infaller sig rätten till självbestämmande för folket. En eventuell framtida inkorporering med Moldovien torde innebära extensiv självbestämmanderätt gällande de flesta områdena. Kanske liknande Gagauzien vilket i princip beslagtogs av Moldovien i en inkorporation, men sedan accepterats, verkar det som.

Transnistrien har nu erkänt Sydossetien samt Abchazien.

Gagauzien

Även om vissa europeiska politiker än idag, flera århundraden efter eventuella storkrig, ser med misstänksamhet mot turkar och den turkiska kultursfären så finns det turkiska befolkningselement och t.o.m. länder mitt på Europas kontinentalsockel.

I Gagauzien finns det altaisk-turkisk-oghuziska målet gagauziska som talas av lite mer än 130-170 000 människor. Språket är som nämnts ickeindoeuropeiskt men har genom sitt talområde hela tiden fått stora indoeuropeiska inlån i ordförråd, syntax och ljudsystem - likheterna med turkiskan är dock omfattande, t.ex. så är ca. 80 procent av ordförrådet detsamma.

Gagauzerna bor numera i södra delen av landet men deras ursprung är höljt i dunkel, en rumänsk teori går ut på att de är ättlingar till en rumänsk urstam, en bulgarisk anser att de är turkifierade bulgarer. Totalt verkar det finns omkring nitton olika teorier om deras ursprung.

En av de mer sundare teorierna är att de just är ett turkfolk, av oghuzisk stam, som bibehöll sitt eget språk och bildade sig en egen stat år 1261 utgörandes av det landområde längs Svartahavskusten som de erhållit från den byzantiska kejsaren Michael VIII Palaeologous. Under sultan Izz al-Din Kay-Kaus upprättades en suverän stat med nutidens Kavarna som huvudstad, folket tros sedermera ha fått sitt namn utefter sultanens efternamn. Denna stat blev ehuru ej så långlivad utan fortlevde framtill osmanernas övertagande 1398 och därefter så skall de ha övertagit det turkiska språket i anatolisk tappning emedans de i icke-världsliga frågor bibehöll sin underhugenhet till den grekisk-ortodoxa patriarken i Konstantinopel. Till södra delen av Moldavien kom gagauzerna inte förrän under början av 1800-talet efter det att ryssarna drog sig tillbaka sedan deras ockupation av Bulgarien avslutades, och gagauzerna följde efter; härmed finns det små fickor av gagauzier ända bort till de centralasiatiska staterna, vilka alltså härrör från gagauzier som valde att åka än längre bort från fäderneslandet.

Gagauzierna kom att leva i kulturellt armod men den skriftliga kulturen fick ett uppsving under 1920-30-talen tack vare insatser från en präst som skrev ihop det första gagauziska lexikonet och en grammatik, han kom även att översätta några religiösa skrifter och författade en kort gagauzisk historiebok dock utelämnades ursprungsteserna. Gagauziska skrevs traditionellt med det grekiska alfabetet, men 1957 konstruerades ett kyrilliskt för ändamålet istället. 1958 öppnades skolor med undervisning på gagauziska men skolorna kom att stängas igen i början av 1960-talet och språket försvann sedan helt från alla nivåer inom utbildningsväsendet och var inte heller ett aktuellt studieobjekt för akademiker.

1989 utropade gagauzierna sig till en självständig republik, men i december 1991 så utropade självaste Moldavien sig som självständig stat innefattande gagauziernas område och då gjorde gagauzierna slag i sak än en gång och genomförde även en folkomröstning som fick som resultat att en klar majoritet röstade för självständighet och ett eget presidentämbete och säte inrättades. Den gagauziska utropelsen godtogs ehuru ej av den nya moldoviska republiken som alltså påbörjade sin bana med förtryck vilket först resulterade i ett krigstillstånd, men gagauzierna fick då hjälp av transnistrier och kunde mota bort den moldaviska militären. De områden som var tänkta att bilda den gagauziska staten hade en 98-procentig befolkningsmajoritet bestående av just detta folk. Gagauzierna ville ehuru ej vara lika minoritetsförtryckande som moldaverna utan har erkänt hela fem språk som officiella: gagauziska, bulgariska, ukrainska, ryska och rumänska (moldoviska). Moldovien har sedan följt efter och gjort både gagauziska såsom ryska till officiella tungomål, men egentligen så är det ju inte språken som de erkänt utan makten som tryckte på per annum med potentiell upplösningseffekt för den moldaviska staten. Hade det varit språken och dess talare man respekterat så hade givetvis också bulgariska, ukrainska och balkanoromani erkänts likväl. Hursomhelst så är det moldoviska exemplet ett långt mer tolerant och föredömligt än många andra staters problemlösningsförsök. Åtminstone var det det framtills kommunisterna tog makten 2001 och snabbt ville tvinga alla att läsa ryska i skolan.

1994 slöts en frihetsuppgörelse emellan de gagauziska ledarna och Moldovien, vilken proklamerade långtgående territoriell autonomi för gagauzierna inom Moldovien varvid Gagauz Yeri var fött med Comrat som huvdstad. Gagauz Yeri är uppdelat på tvenne geografiska områden med ett moldoviskt bälte mittemellan. Gagauzien innehar 182 500 invånare och runt 79 % anses vara etniska gagauzier som erkänns som ett eget folk, popor, i den moldaviska lagen om gagauzisk autonomi. Moldavien har även gett efter för den gagauziska farhågan att slukas av en rumanisering ifall Moldovien skulle ändra sin suveräna status och i framtiden ingå i Rumänien och de la till en passus att gagauzierna vid sådan utveckling även skulle få rätt till ett yttre självbestämmande. Den inre självständigheten är långtgående, om inte nästintill allomfattande.

Gagauziska figurerar på alla nivåer inom dessa områden och ett gagauziskt universitet har grundats, men en hel del av de gagauzier som väljer, och har möjlighet till, högre studier väljer ofta turkiska universitet för denna förkovring. Gagauzierna, som till viss del invandrar illegalt till Turkiet, har ehuru ej en naturlig rätt till turkiskt medborgarskap såsom andra turkiska minoriteter på Balkan eller i Centralasien har, samt bosnierna, och det är primärt för att de ej är muslimer.

Övriga

Förutöver ovannämnda språkgrupper finns skolverksamhet för judar, litauer, polacker och tyskar. Det -indoarisk-centralindoarisk-romanska språket balkanoromani har 11-12 000 talare och de i Moldovien boende kallar sig ursári, ‘björntämjare’. De flesta romer i Moldovien verkar ha bevarat sina kunskaper i sitt hävdansspunna tungomål.

~

Läs mer om detta i böckerna Europas tungomål.