Mässan

 

pennan är mäktigare än svärdet

men ansiktet är mjukare än handen

högern hystas hårt,

vänd så vänstra kinden till

~

 

Gammelsvenskarna

 

I Ukraina finns det spillror kvar av den gamla -svensk-östsvenska befolkningen som talar estlandssvenska som då härstammar från de östsvenska dialekterna, men som nu har gått sin egen väg utan någon större påverkan från det svenska standardmålet.

Denna estlandssvenska, eller egentligen dagösvenska, talas normalt i Estland av några få individer, men har genom historiska komplikationer kommit till Ukraïna. De svenska ukrainarna härstammar från ön Dagö som hyste en stor svensk befolkning fram till 1781 där de kanske utgjorde en tioprocentig minoritet på 2000 människor, men vid det nämnda årtalet tvångsförflyttades de flesta till Ukraïna och kvar blev endast några få som vid 1900-talets början uppgick till kanske 50 personer och nu endast är ännu färre. Det var en rättslig tvist med den svenske godsägaren Stenbock som föranledde förflyttningen till det av Ryssland nyerövrade området, från turkarna, i södra Ukraïna. Hälften av de påtvingade emigranterna dog dock på vägen, men den 1 maj 1782 så kunde man besitta området som kommit att kallas Svenskbyn som ligger vid floden Dnjepr omkring 8 mil norr om staden Cherson.

I början av 1800-talet flyttade en massa tyskar in och grundade byar runt omkring Svenskbyn och tog då i beslag 75 % av svenskarnas mark, härefter kallas även byn istället för Gammelsvenskby. Byn hade 1904 ett invånarantal om 704 personer, men man hade då genomlevt både missväxt och en strukturell knapphet på jord vilket föranlett emigration till bl.a. Sibirien. Under 1920-talet så led svenskarna av hungersnöd i likhet med andra ukrainare och 1929 kunde 885 dagösvenskar genom Röda korsets beskydd utvandra till Sverige som deras förfäder kanske 800 år tidigare lämnat.

Gammelsvenskarna hade ju kommit från en sammanhållen by, men splittrades i Sverige upp, i sann svensk förtryckande assimileringsanda, och utplacerades på gårdar för att ‘lära’ sig det svenska jordbruket, d.v.s. de fick som oftast bli statare och liknande. Drygt 240 av dem valde en tid senare att återvända då tillvaron i Sverige inte var till förnöjs. Många gammelsvenskar såg den tyska erövringen av Ukraïna som positiv och förvisades därför 1945 iväg till läger i Vorkuta nära Norra ishavet. De överlevande härifrån lyckades så småningom flytta tillbaka till sina hemområden och bildade tillsammans med de omgivande tidigare tyska byarna området som kom att kallas Zmejovka som vart stängt för utlänningar fram till 1980-talet. 1994 bodde det i detta område 116 registrerade svenskar och precis utanför så kan man hitta ytterligare 169 personer - hur många av dessa som talar den ukrainska formen av dagösvenska är svårt att förtälja, men det rör sig troligtvis om endast några få, kanske ett tjog.

Rikssvenskan däremot som troligen inte heller har fler talare utlärs under vissa få timmar i veckan till byns barn trots att det var över åttahundra år sedan som de ukrainska dagösvenskarnas tal bröt med det som kom att bli standardsvenska, ett språk som då naturligtvis ej ännu var skapat. Ett språk som aldrig varit deras.

~

Läs mer om dessa i min bok Europas tungomål.