I Ukraïna talas
främst tvenne östslaviska språk där det östslavisk-sydliga språket ukrainska
är hemmahörande i området sedan gångna tider och har strax över 70 % av landets
invånare som talare.
Det ukrainska
skriftspråket utvecklades under 1600-talet, det förbjöds några hundra år senare
men har nu återfått sin fullborna status, 1818 kom den första grammatiken på
språket, men även författaren av denna såg ukrainskan endast som en rysk
dialekt. Det ukrainska ordförrådet är mindre arkaiskt än ryskans och har även
undergått mycket större inflytelser från polskan.
Efter att språket
nu erkänts så tvistas det istället om när ryskan och ukrainskan gick skilda
vägar, de flesta menar att detta skedde under den kievska perioden emedan några
menar att detta tidigast kan ha skett under 1200-1300-talen och kvar finns inga
seriösa som menar att ukrainskan endast är en rysk dialekt, ty ukrainskan och
ryskan skiljer sig åt mer än danskan och svenskan även om detta givetvis inte
heller rör sig om någon överväldigande diversion. Sådana lingvister som under
1920-talet såg ukrainskan som ett eget språk riskerade t.o.m. likvidering,
något som uppåt femtio personer fick erfara.
Den ukrainska
språknationalistiska rörelsen tog form under 1840-talet där förespråkarna för
en egen ukrainsk nation genom sina skrifter ville visa att ukrainskan visst var
ett eget språk, avskiljt från ryskan, en av denna rörelses förgrundsgestalter,
Ševčenko, språkanvänding kom att bli normbildande
för ukrainskan. Ševčenko baserade sin litterära stil på varianter
som talades i Kiev-Poltavaområdet, vilket har gjort så att det är dessa som är
basen för det ukrainska skriftspråket, men det har senare med stort motstånd
även berikats med ord från Västukraina, men nämnvärt är att man i detta stadie
inte försökte anknyta till tidigare historia och även arkaismer och ord från
kyrkoslaviskan undveks aktivt. De ukrainska språken var fulla av polonismer och
man ville på detta sätt rensa ut dem samtidigt som man inte ville ha
kyrkoslaviska element i språket då det anspelade på en rysk knytning, detta
även om den kyrkoslaviska som från början kom till Ukraïna kom i bulgarisk
tappning.
Spridningen av
skriftspråket gick dock något trögt men ett sällskap, Hromada, bildades
som främjade undervisning och publikationer på det ukrainska språket, man utgav
t.ex. tidskriften Osnova, men 1876 så beslutade Tsar Alexander II genom
Emsukasen att tryckning av ukrainska böcker skulle förbjudas och den ukrainska
kulturella rörelsen stämplades som en farlig separatistisk rörelse - detta
ledde naturligtvis till rörelsens radikalisering, så som brukligt äro (vilket
förtryckande lagstiftare ävenledes brukar ha svårt att förstå).
Cirka tio år
tidigare (1864) så förbjöds skolorna att undervisa i något
annat språk än ryska. Denna radikalisering tog sig bl.a. uttryck i att en på
grund utav förföljelse till Schweiz utvandrad ukrainare påbörjade utgivelsen av
den första ukrainska politiska tidskriften, Hromada. Senare tillkom även
ukrainska underjordiska partier i Ryssland som ville se ett fritt Ukraina.
Samma person knöt sedemera även kontakter med Västukraina som ju låg i
Habsburgium, en ‘slutgiltig’ knytning har dock senare skett.
Att språket setts
som viktigt i nationbildningsprocessen kan man bl.a. se på att när tsardömet
föll och ukrainarna fick sin första nationella ledning, det ‘centrala rådet’,
så begärde man i den allra första appellen till befolkningen och den provisoriska
regeringen i Ryssland inte Ukraïnas självständighet, utan istället rätten att
introducera ukrainskan i administration och skolor i Ukraïna - det var först
tre dagar senare, 25 juli 1917, som centrala rådet utfärdade appellen
angående krav på autonomi inom Ryssland, självständigheten utropades inte
förrän i januari 1918 efter att bolsjevikerna tagit över i Moskva.
Från 1923 pågick
inte endast en kraftig sovjetisering utan även en ukrainisering då den till
Sovjetunionen tillhöriga delen av Ukraïna nu fick bestämda gränser (även om detta kom att ändras senare) och den nationella ukrainska medvetenheten
kunde spridas ut i folklagren, bl.a. fick hela 76 % av skolbarnen 1929 sin
undervisning utförd på ukrainska och över 90 % fick undervisning i språket emedan
30 % av högskolorna undervisade enbart på språket, 50 % av bokutgivningen
skedde 1927 på ukrainska och samma år sköttes 65-70 % av administrationen på
samma språk. För Sovjet var detta ett sätt att etablera sin makt i området.
Under 1920-talet
fick även språkvårdare i princip fria händer i handläggandet av
språkutformningen och en rad lingvistiska institutioner skapades som sysslade
med sådana ting, vilket bl.a. fick som följd att de professionella lingvisterna
inte ville ha en ukrainska full med polska och ryska influenser, man föredrog
istället vid inlåningstvungenhet att inbringa tyska eller klassiska exempel,
men i de flesta fall skapades neologismer istället. Man rensade ut polska och
ryska influenser inte enbart inom ordförråd utan även inom morfologi och
ordböjning, man såg dessutom negativt på termer som hade sin hemmabördiget i Galizien
även om man senare accepterade en hel del ord därifrån. Man genomförde även en
ortografireform 1928 som osså antogs i Västukraïna. Men nu blev det nog för Sovjetmakten
som inte såg positivt på att man försökte distinktsera bort sig från de ryska
elementen i ukrainskan och av 85 professionella lingvister likviderades 62 för
sådan separatistisk verksamhet, dessutom avskaffades 1933 den genomförda
ortografireformen.
Vissa historiker
menar även att den av Stalins politik frambringade hungersnöden med kanske 10
miljoner offer var ett sätt att knäcka den ukrainska nationalismens bas.
Bönderna kuvades hursomhelst genom skeendet och den intelligentia som här
ställde sig på böndernas sida likviderades likaledes. När dessa element
försvunnit från dagmarschen påbörjades en kraftig russifiering, detta även om
ukrainskan formellt sett hade en relativt starkt ställning och då långt mycket starkare än många av dagens
minoritetsspråk runtomkring i Europa eller i språknationalistiska Sverige, ryskan blev dominerande i skolan och blev
helt basal om man ville trampa uppåt på den sociala kommunistiska, och
akademiska, stegen. Det ukrainska språkets utveckling under 1920-talet ogiltigförklarades
och galiziska och polska element i språket skulle nu bort helt till fördel för
en kraftig russifiering av språket som man menade behövde berikas med de
artificiella ryska influenserna, standardukrainska skulle dessutom få en änn
mer östlig karaktär. Arkaismer skulle bort, neologismer skulle ha ryska
motsvarigheter, internationella termer som av ukrainskan anammades skulle göras
så i samma form som ryskan så gjorde.
Under andra
Europakriget när Sovjetarmén varit tvungen att retirera skedde en avsovjetisering
av samhället som dock enkom lite berör oss här, men man bör nämna att en lokal
ukrainsk administration igångsattes, skolor ukrainiserades, tidningar och
böcker publicerades på ukrainska, vetenskapliga och kulturella institutioner
grundlades, man återgick till ortografireformen från 1920-talet och både ryska
såsom polska influenser hölls tillbaka o.s.v. De flesta av dessa ukrainska
verksamheter kvävdes av tyskarna, bl.a. så avskaffades den ukrainska
administrationen och självständighetsivrande politiker avrättades m.m. När
ryssarna återkom 1944 så reformerades givetvis ortografireformen tillbaka, men
i Västukrainas Volhynien kämpade den Ukrainska upprorsarmén mot allehanda
externa krafter, polacker, tyskar och Röda armén, fram till 1950-talet.
Efter kriget
startar återigen en kraftig russifiering av Ukraina och kanske hela 500 000 västukrainare
deporteras till Sibirien och den språkliga förryskningen tog fart igen där det
ryska språkets överhöghet premierades såsom hade gjorts före kriget. Russifieringen
av dels språket och dels av kulturen och regionen pågick sedan ända till Gorbačovs
era och sedemera till Sovjetunionens slutliga fall. Denna russifiering mötte
ehuru mycket större motstånd i Västukraina än i Östukraina som i princip lade
sig platt för förryskningen och deras nutida ukrainska identitet baseras främst
på historio-kulturella och geopolitiska grunder, bl.a. fick presidenten, Kučma,
som 1994 tillträdde sin post därefter bedriva studium i ukrainska.
Under 1960-talet
så uppvaknade åter en viss nationalistisk rörelse, ledd av Ukrainas högsta
elit, som i viss grad förespråkade autonomi i en tid då russifieringen
accelererats, detta ledde till att Šelest avtronifierades och att en ny Brežnev-vänlig
politiker insattes. Nästa nationalistiska våg kom efter Černobylkatastrofen och den sovjetiska behandlingen av denna, vilket inte
sågs med blida ögon av ukrainarna eftersom denna skedde under Gorbačovs
era av glasnostpolitik så fick protesterna komma till allmänt tal, vilket bl.a.
ledde till att ukrainska ekologiska organisationer krävde miljövård och
miljöskydd. Härefter dök dock liknande krav upp propåandes att den ukrainska
kulturen och språket skulle skyddas och en diskussion igångsattes om den
proryska hållningen i allt möjligt från politik, historia och språk och den
ukrainska självständighetsutvecklingen var i full gång, vilket ehuru ej behöver
förtäljas om här.
Språket har
spridit sig snabbt både i skolan och i samhället efter frigivningen, även om
man i Östukraina fortfarande till mycket stora delar givetvis talar ryska då
området till stora delar är befolkat av ryssar. De olika delarna har mycket
olik historik och kulturell tillhörighet och en federation torde principiellt
vara den bästa lösningen för landet, och deras identifikatorer.
I speciellt
östra Ukraïna, som förståtts, har ryskan således en stark ställning
sedan det ryska förtryckets tider med innehållande inflytt, cirka 15 miljoner
talar ryska här men inte alla är ett resultat av inflytt eller russifiering och
det är inte så lätt för lingvisterna att avgöra var språkgränserna går, bl.a.
för att man i gränsområdet talar ett blandat språk med både ukrainska såsom
ryska element. Var ‘språkgränsen’ går har intet mycket med lingvistik att göra,
utan uppfattningar och identifikationer, inte alltid av talarna själva.
Detta stora
antal talare gör så att de ukrainska ryssarna utgör den största ryska
diasporagruppen utanför staten Ryssland. Men förutom omkring 11 miljoner ryssar
så talas ryskan vardagligt av kanske 4-4,6 miljoner ukrainare, men man kan väl
anta att språket här kommer att avta, till detta skall läggas en halv miljon
judar och andra minoriteter som främst valt detta språk för konversation.
Ryskan är förhärskande i stora delar av Östukraïna, inklusive det före detta
krimtatariska området Krim.
Ryskans
siffror döljer antagligen även de cirka 440 000 vitryska element som
finns i Ukraïna. Ett ur ryskan utvecklat språk är judeoryskan som
speciellt i sin odessiska variant dessutom har ukrainska substratumelement.
Men det finns
även andra stora samt mindre språk och etniciteter att betänka, följande delar
kommer behandla dessa, Ukraina är inte en enhetlig stat och bör ej betänkas som
det, när man gör så förringar man dess komplexivitet vilket lär leda till
separation.
~
Läs mer om detta i boken Europas tungomål.
