Íslendingasögur

Lýðveldið Ísland som öväldet formellt heter skulu enligt traditionen först ha besatts i Herrens år af 874, då kolonisation inleddes av Ingólfur Arnarson vid det som senare kom att bli Reykjavík.

De historiska sagorna förtäljer ehuru att iriska emeriter, papar, skall ha använt stället som boplats, men även inuitiska kvarlämningar åtfinns i denna isbjörnens sydligaste naturliga vistelseplats.

Tiden fram till 900-talets mitt, efter Kristi födelse, kallas kolonisationstiden eller landnámsöld och åtfinns återberättad i detalj i de isländska sagorna från 1100-1300-talen, vilket dock gör att man inte kan vara helt säker på att de är rätt återgivna. Islänningarna är kända för att leva i en fiktiv sagovärld, skrivandes på.

Ísland drabbades under 1200-talet av inre konflikter, vilket gjorde så att norrmännen tog över ön vid år 1262 och lite senare, år 1380 så följde nationen med Norge in i unionen med Danmark. 1550-51 så införlivades området med den danska kronan.

Genom tyskarnas ockupation av Danmark 1940 så fick Ísland reell självständighet under först brittisk och sedan amerikansk intervenation, formell självständighet deklarerades ensidigt jeeran 1944, och det accepterades lite motvilligt av Danmark. Färöarna och Grönland väntar fortfarande på sin tur.

Framtills nyligen så var Ísland under militär kontroll av USA som även haft stor ekonomisk betydelse för öriket. De sturska islänningarna har valt att inte ansöka om inträde i den Europeiska Unionen och har velat slå vakt om sitt fiske, den näring som står islänningens hjärta närmast. Deras inkompetens i den moderna ekonomin har dem besannats.

År 2008 så uppdagades den massiva misshushållningen med ekonomin i öriket, lett av bankerna som relativt nyligen privatiserats och övertagits av den nära maktfullkomliga politrukiska eliten på den lilla förväxta ön. De isländska politikerna fann sig nu övergivna mitt i Atlanten och fick begära hjälp från Eurasiens uraliska ryggrad, Ryssland. Även islänningarnas brödrarfolk vände dem ryggen, åtminstone initialt.

Med anledning utav denna misshushållning så äskar stora delar av öns befolkning överge sin valuta, kronan, till fördel för euron, detta även om Island inte är en medlem i EU, men de har inget val ty då ingen vill handla med deras saltdränkta kronkar. En stor del av Íslands befolkning önskar även överge den sagostimmade suveräniteten för sin vulkantopp på den mittatlantiska ryggen för att låtas sig värmas, inte bara av de aldrig sinandes varma källorna utan även av den Europeiska gemenskap man nu säger sig tillhöra.

Befolkningen på den karga kobben får lagra mat om de ej så vill äta späck veckorna långa, vilket gör att en oanad proportion av befolkningen önskar ta sitt pick och pack för att fly sin ö, den oätbara isländska matkonsten är inget man helst återgår till, och därigenom skapa den proportionellt största utvandringsrörelsen i senmodern tid i Europa, som får en att tänka på 1800-talets massutvandring från den söderliggande ön Irland som även den hade sin grund i misshushållning och otjänlig föda.

I den nya tiden efter milleniumskiftena vandrat på, kanske öriket Ísland återigen blir en emeritisk utpost ute i det karga blå, så som den vulkaniska naturen tänkt att det skulle va, då.

Frågan är, har det någonsin varit något annat, förutom där i norröna sagornas värld, av is og gröna land.

~