Gudinnan

Moder Jord

Gudinnan i Dig

må du vara fri

infångandes solar

i all vår dyrkan

~

+ Tu est Divina

Indien – politiken delar, hindi och urdu

I Indien talas väldigt många olika språk, som jag nog tror alla vet, runt eller mellan 300-850 olika tungomål parleras, allt eftersom om man vill räkna strikt eller om man nyttjar en mer flexibel språkhållning och erkänner varje, eller nästan varje, språkentitet som speciell och rättbördig sin egen språkliga identitet och plats.

Jag vill här, visa på ett exempel, innehållandes tvenne språk, hur problematisk språkuppdelning kan vara, samt vilka andra faktorer som åtminstone ibland spelar in. Naturligtvis hänfaller jag då åt de konflikter som ibland blossar upp i detta kolossala land emellan muslimer o hinduer.

Vilka som är muslimer och vilka som är hinduer är ofta en konsekvens av historien - denna religiositetshistoriska uppdelning har dock givit Indien ytterligare en uppdelning, den hindu-urdiska språkuppdelningsproblematiken. I media behandlas de nästan alltid som två olika folk.

Båda språken är officiella, båda språken tillhör den nordindiska grenen av de indoariska tungomålen, men saken är den att de tvenne språken är i princip samma språk.

Hindi talas av, i Indien, cirka 180 miljoner förstahandstalare och kanske 350 miljoner om man räknar in även andrahandstalarna, emedan urdu har 46 miljoner parlörer. Hindi talas då traditionellt av hinduer emedan urdu traditionellt är muslimernas språk.

Låtom oss väldigt snabbt titta på denna uppdelning och vilket fog den har för sig.

Hindi är, för det första, ett komplext namn på flertalet olika språk i Indien. Man använder sig oftast av ett standardiserat skriftspråk kallat modern standard hindi och som inte varit något talat språk fram tills helt nyligen då vissa medborgare, främst i städerna, övertagit detta konstlade språk som sitt - antalet talare växer snabbt på bekostnad på närbelägna och närbesläktade mål. Detta är givetvis helt jämförbart med t.ex. standardsvenskans artificiella skapelse samt sedermera erövring av andra svenska språks geografiska områden.

Kruxet är att inte bara detta språk har namnet ‘hindi’ utan även en mängd andra språk som talas i vissa områden, även om de är helt åtskilda sådana, har detta namn. Men situationen blir än mer prekär när man drar in urdu i resonemanget, både hindi och urdu är som sagt officiella språk i Indien, men det är inte olika språk, inte ens olika dialekter eller subdialekter - de är olika litterära stilar baserade på exakt samma språkliga variant. Det går alltså inte ens att jämföra med t.ex. den norska situationen med de två olika officiella norska målen, för där rör det sig ändå om olika språkgrunder.

Både urdu och hindi har sin grund i huvudstaden Delhis variant, ofta kallad dehlaviska. Dehlaviskan kallas även khari boliska, detta namn används dock också om ytterligare andra varianter norr om Delhi och de skiljer sig fonologiskt sett ganska mycket från dehlaviskan - olika förslag har getts för att lösa detta terminologiproblem.

Hindi-urdu har samma, nästan identisk, grammatik och kärnvokabulär, det är dock vissa skillnader i användandet av dem, terminologin och uttalet av visst utländskt ljud - ingen av dessa skillnader är dock så stora så att en vanlig indier kan höra skillnaderna och berätta om talaren framför sig är urdu eller hinditalare.

När det gäller den litterära traditionen, d.v.s. skriftspråket, så skiljer det sig desto mer, även vokabulären skiljer sig åt på detta stadie då hindi tar sig höglexika från anfadern sanskrit, emedan urdu plockar sitt från det indoeuropeiska nabospråket iranska och semitiskans arabiska - de blir genom denna skriftliga inlåning i det närmaste oförståeliga för parterna.

Till detta skall även tilläggas att man nyttjar två olika alfabet, hindiskan använder devanagari-skriften, vilken var den sanskriten använde, emedan urdiskan använder sig av ett modifierat persoarabiskt alfabet.

Uppdelningen är alltså gjord p.g.a. historia och tradition, men bibehålls kanske främst p.g.a. religion - som dock, i stor grad, är en konsekvens av historien. Företrädare av de olika traditionerna framhåller givetvis att t.ex. hindi är urdu fast skrivet med devanagari och med tillägg med sanskritterminologi och viceversa. Det kan de hålla på o bråka om i en evighet.

Ur ett historiskt perspektiv så kanske urduisterna har mer rätt då urdu var väl etablerat som skrifttradition hos den muslimska eller muslimskt påverkade delen av befolkningen när britterna under början av 1800-talet stödde skapandet av modern standardhindi med användandet av devanagariskriften, detta genom att ha urdu - läs khari-boliska - som basis.

Men för att komplicera till det lite så kallades icke urdu för urdu förrän omkring 1800, innan dess så kallades stundom språket för hindi. Detta har sin grund i att ordet ‘hindi’ eller hindavi betyder ‘språket av Indien’ - d.v.s. i deras fall khari-boliska, till skillnad från persiskan som det muslimska etablissemanget höll sig till.

Ordet hindi är dock av persiskt ursprung, deriverat från floden Sindhu d.v.s. ‘Indus’ och betyder egentligen bara ‘indisk‘. Termen ‘urdu’ är istället en förkortning av zaban-e-urdu-e-mualla ‘språket av den exalterade bazaaren’ - urdu betyder ‘läger’ men åsyftar då på den majestätiska bazaaren - båda termerna är alltså av ickeindiskt ursprung.

Hindiisterna menar dock att hindi åsyftar på alla inhemska litteraturtraditioner av Hindi-regionen och khari-boliska spelar då en mindre framhävande roll. Och som innan nämndes så kallar även andra icke-khari-bolisktalare sitt språk för hindi, t.ex. i Uttar Pradesh - detta ligger ju även i ordets egentliga betydelse.

Alla språk som talas i Indien är till syvende og sidst hindispråk, det även om de inte är hinduspråk, men ur långtidshistorisk synvinkel så är varken hindi eller urdu indiska språk - de är dock ariska mål.

Uppdelningen äro artificiell och en konstruktion av historien, i historien bör den ock så förbli. Detta är bara ett litet exempel från en mycket stort land om hur historien kan komplicera till nutida förhållanden där muslimer och hinduer måste lära sig att leva tillsammans i en sann indisk tolerant anda, men där religion o historia sätter käppar i hjulen vilket sedermera skapar språkliga hinder.

Det vanliga uttryckssättet att ‘ett språk är en dialekt med en armé’, kanske fungerar i Sverige men ack ej i Indien, utan ett språk är en dialekt som benämns som språk, mer än så är det ej, varken där, eller här. Man kan ju dock använda vapen för att försöka få fram sin mening, frågan är om det hörsammas så bra.

~