Ukrainska og ryska i Ukraina

 

I Ukraïna talas främst tvenne östslaviska språk där det östslavisk-sydliga språket ukrainska är hemmahörande i området sedan gångna tider och har strax över 70 % av landets invånare som talare.

Det ukrainska skriftspråket utvecklades under 1600-talet, det förbjöds några hundra år senare men har nu återfått sin fullborna status, 1818 kom den första grammatiken på språket, men även författaren av denna såg ukrainskan endast som en rysk dialekt. Det ukrainska ordförrådet är mindre arkaiskt än ryskans och har även undergått mycket större inflytelser från polskan.

Efter att språket nu erkänts så tvistas det istället om när ryskan och ukrainskan gick skilda vägar, de flesta menar att detta skedde under den kievska perioden emedan några menar att detta tidigast kan ha skett under 1200-1300-talen och kvar finns inga seriösa som menar att ukrainskan endast är en rysk dialekt, ty ukrainskan och ryskan skiljer sig åt mer än danskan och svenskan även om detta givetvis inte heller rör sig om någon överväldigande diversion. Sådana lingvister som under 1920-talet såg ukrainskan som ett eget språk riskerade t.o.m. likvidering, något som uppåt femtio personer fick erfara.

Den ukrainska språknationalistiska rörelsen tog form under 1840-talet där förespråkarna för en egen ukrainsk nation genom sina skrifter ville visa att ukrainskan visst var ett eget språk, avskiljt från ryskan, en av denna rörelses förgrundsgestalter, Ševčenko, språkanvänding kom att bli normbildande för ukrainskan. Ševčenko baserade sin litterära stil på varianter som talades i Kiev-Poltavaområdet, vilket har gjort så att det är dessa som är basen för det ukrainska skriftspråket, men det har senare med stort motstånd även berikats med ord från Västukraina, men nämnvärt är att man i detta stadie inte försökte anknyta till tidigare historia och även arkaismer och ord från kyrkoslaviskan undveks aktivt. De ukrainska språken var fulla av polonismer och man ville på detta sätt rensa ut dem samtidigt som man inte ville ha kyrkoslaviska element i språket då det anspelade på en rysk knytning, detta även om den kyrkoslaviska som från början kom till Ukraïna kom i bulgarisk tappning.

Spridningen av skriftspråket gick dock något trögt men ett sällskap, Hromada, bildades som främjade undervisning och publikationer på det ukrainska språket, man utgav t.ex. tidskriften Osnova, men 1876 så beslutade Tsar Alexander II genom Emsukasen att tryckning av ukrainska böcker skulle förbjudas och den ukrainska kulturella rörelsen stämplades som en farlig separatistisk rörelse - detta ledde naturligtvis till rörelsens radikalisering, så som brukligt äro (vilket förtryckande lagstiftare ävenledes brukar ha svårt att förstå).

Cirka tio år tidigare (1864) så förbjöds skolorna att undervisa i något annat språk än ryska. Denna radikalisering tog sig bl.a. uttryck i att en på grund utav förföljelse till Schweiz utvandrad ukrainare påbörjade utgivelsen av den första ukrainska politiska tidskriften, Hromada. Senare tillkom även ukrainska underjordiska partier i Ryssland som ville se ett fritt Ukraina. Samma person knöt sedemera även kontakter med Västukraina som ju låg i Habsburgium, en ‘slutgiltig’ knytning har dock senare skett.

Att språket setts som viktigt i nationbildningsprocessen kan man bl.a. se på att när tsardömet föll och ukrainarna fick sin första nationella ledning, det ‘centrala rådet’, så begärde man i den allra första appellen till befolkningen och den provisoriska regeringen i Ryssland inte Ukraïnas självständighet, utan istället rätten att introducera ukrainskan i administration och skolor i Ukraïna - det var först tre dagar senare, 25 juli 1917, som centrala rådet utfärdade appellen angående krav på autonomi inom Ryssland, självständigheten utropades inte förrän i januari 1918 efter att bolsjevikerna tagit över i Moskva.

Från 1923 pågick inte endast en kraftig sovjetisering utan även en ukrainisering då den till Sovjetunionen tillhöriga delen av Ukraïna nu fick bestämda gränser (även om detta kom att ändras senare) och den nationella ukrainska medvetenheten kunde spridas ut i folklagren, bl.a. fick hela 76 % av skolbarnen 1929 sin undervisning utförd på ukrainska och över 90 % fick undervisning i språket emedan 30 % av högskolorna undervisade enbart på språket, 50 % av bokutgivningen skedde 1927 på ukrainska och samma år sköttes 65-70 % av administrationen på samma språk. För Sovjet var detta ett sätt att etablera sin makt i området.

Under 1920-talet fick även språkvårdare i princip fria händer i handläggandet av språkutformningen och en rad lingvistiska institutioner skapades som sysslade med sådana ting, vilket bl.a. fick som följd att de professionella lingvisterna inte ville ha en ukrainska full med polska och ryska influenser, man föredrog istället vid inlåningstvungenhet att inbringa tyska eller klassiska exempel, men i de flesta fall skapades neologismer istället. Man rensade ut polska och ryska influenser inte enbart inom ordförråd utan även inom morfologi och ordböjning, man såg dessutom negativt på termer som hade sin hemmabördiget i Galizien även om man senare accepterade en hel del ord därifrån. Man genomförde även en ortografireform 1928 som osså antogs i Västukraïna. Men nu blev det nog för Sovjetmakten som inte såg positivt på att man försökte distinktsera bort sig från de ryska elementen i ukrainskan och av 85 professionella lingvister likviderades 62 för sådan separatistisk verksamhet, dessutom avskaffades 1933 den genomförda ortografireformen.

Vissa historiker menar även att den av Stalins politik frambringade hungersnöden med kanske 10 miljoner offer var ett sätt att knäcka den ukrainska nationalismens bas. Bönderna kuvades hursomhelst genom skeendet och den intelligentia som här ställde sig på böndernas sida likviderades likaledes. När dessa element försvunnit från dagmarschen påbörjades en kraftig russifiering, detta även om ukrainskan formellt sett hade en relativt starkt ställning och då långt mycket starkare än många av dagens minoritetsspråk runtomkring i Europa eller i språknationalistiska Sverige, ryskan blev dominerande i skolan och blev helt basal om man ville trampa uppåt på den sociala kommunistiska, och akademiska, stegen. Det ukrainska språkets utveckling under 1920-talet ogiltigförklarades och galiziska och polska element i språket skulle nu bort helt till fördel för en kraftig russifiering av språket som man menade behövde berikas med de artificiella ryska influenserna, standardukrainska skulle dessutom få en änn mer östlig karaktär. Arkaismer skulle bort, neologismer skulle ha ryska motsvarigheter, internationella termer som av ukrainskan anammades skulle göras så i samma form som ryskan så gjorde.

Under andra Europakriget när Sovjetarmén varit tvungen att retirera skedde en avsovjetisering av samhället som dock enkom lite berör oss här, men man bör nämna att en lokal ukrainsk administration igångsattes, skolor ukrainiserades, tidningar och böcker publicerades på ukrainska, vetenskapliga och kulturella institutioner grundlades, man återgick till ortografireformen från 1920-talet och både ryska såsom polska influenser hölls tillbaka o.s.v. De flesta av dessa ukrainska verksamheter kvävdes av tyskarna, bl.a. så avskaffades den ukrainska administrationen och självständighetsivrande politiker avrättades m.m. När ryssarna återkom 1944 så reformerades givetvis ortografireformen tillbaka, men i Västukrainas Volhynien kämpade den Ukrainska upprorsarmén mot allehanda externa krafter, polacker, tyskar och Röda armén, fram till 1950-talet.

Efter kriget startar återigen en kraftig russifiering av Ukraina och kanske hela 500 000 västukrainare deporteras till Sibirien och den språkliga förryskningen tog fart igen där det ryska språkets överhöghet premierades såsom hade gjorts före kriget. Russifieringen av dels språket och dels av kulturen och regionen pågick sedan ända till Gorbačovs era och sedemera till Sovjetunionens slutliga fall. Denna russifiering mötte ehuru mycket större motstånd i Västukraina än i Östukraina som i princip lade sig platt för förryskningen och deras nutida ukrainska identitet baseras främst på historio-kulturella och geopolitiska grunder, bl.a. fick presidenten, Kučma, som 1994 tillträdde sin post därefter bedriva studium i ukrainska.

Under 1960-talet så uppvaknade åter en viss nationalistisk rörelse, ledd av Ukrainas högsta elit, som i viss grad förespråkade autonomi i en tid då russifieringen accelererats, detta ledde till att Šelest avtronifierades och att en ny Brežnev-vänlig politiker insattes. Nästa nationalistiska våg kom efter Černobylkatastrofen och den sovjetiska behandlingen av denna, vilket inte sågs med blida ögon av ukrainarna eftersom denna skedde under Gorbačovs era av glasnostpolitik så fick protesterna komma till allmänt tal, vilket bl.a. ledde till att ukrainska ekologiska organisationer krävde miljövård och miljöskydd. Härefter dök dock liknande krav upp propåandes att den ukrainska kulturen och språket skulle skyddas och en diskussion igångsattes om den proryska hållningen i allt möjligt från politik, historia och språk och den ukrainska självständighetsutvecklingen var i full gång, vilket ehuru ej behöver förtäljas om här.

Språket har spridit sig snabbt både i skolan och i samhället efter frigivningen, även om man i Östukraina fortfarande till mycket stora delar givetvis talar ryska då området till stora delar är befolkat av ryssar. De olika delarna har mycket olik historik och kulturell tillhörighet och en federation torde principiellt vara den bästa lösningen för landet, och deras identifikatorer.

I speciellt östra Ukraïna, som förståtts, har ryskan således en stark ställning sedan det ryska förtryckets tider med innehållande inflytt, cirka 15 miljoner talar ryska här men inte alla är ett resultat av inflytt eller russifiering och det är inte så lätt för lingvisterna att avgöra var språkgränserna går, bl.a. för att man i gränsområdet talar ett blandat språk med både ukrainska såsom ryska element. Var ‘språkgränsen’ går har intet mycket med lingvistik att göra, utan uppfattningar och identifikationer, inte alltid av talarna själva.

Detta stora antal talare gör så att de ukrainska ryssarna utgör den största ryska diasporagruppen utanför staten Ryssland. Men förutom omkring 11 miljoner ryssar så talas ryskan vardagligt av kanske 4-4,6 miljoner ukrainare, men man kan väl anta att språket här kommer att avta, till detta skall läggas en halv miljon judar och andra minoriteter som främst valt detta språk för konversation. Ryskan är förhärskande i stora delar av Östukraïna, inklusive det före detta krimtatariska området Krim.

Ryskans siffror döljer antagligen även de cirka 440 000 vitryska element som finns i Ukraïna. Ett ur ryskan utvecklat språk är judeoryskan som speciellt i sin odessiska variant dessutom har ukrainska substratumelement.

Men det finns även andra stora samt mindre språk och etniciteter att betänka, följande delar kommer behandla dessa, Ukraina är inte en enhetlig stat och bör ej betänkas som det, när man gör så förringar man dess komplexivitet vilket lär leda till separation.

~

Läs mer om detta i boken Europas tungomål.

 

Runka händer

Jag förstår inte varför det är sånt stohej kring den här religiöst betonade könsskillnaden och att man i den aktuella religionen inte bör skaka hand könen emellan.

Själv härstammar jag från den paganska romerska kulturen och finner det till gott att varje möte emellan man o kvinna i princip handlar om just utbyte av kön, samt deras vätskor. Jag vill helt enkelt få deras vätskor, samtidigt, en stund därefter, som de tar emot mina. Jag som man bör visa givmildhet i detta spörsmål dessutom, och låta kvinnan komma först, även om även jag will cum, later on.

Detta är en ära för oss båda, en visning av uppskattning och förtrolighet.

Det är både vänskapligt samt öppenhjärtligt och skapar äkta rena band oss emellan vilket sedan ligger till grund för vidare kulturella kontakter och ståndaktiga förhållanden.

Tycker inte det ska va så svårt att acceptera, ta säden dit man kommer.

De som är intoleranta mot den här sedvänjan är ju homosexäktenskapsförespråkare och de skulle nog må bäst av att avflytta till Alaska eller någon annan perifier jordhålekontinent, där man inte behöver stöta på andra varelser så ofta.

~

Medborgarskap är en allvarlig fråga

Det bör inte tramsas bort, det är klart det skall skrivas kontrakt då alla vet att handslag inte är gällandes legalt. Och lagar och regler måste följas, detta måste de invandrande elementen faktiskt lova. Följer de inte lagarna i Sverige så kan vi inte göra annat än att ta bort deras veckopeng. Detta även om de uppfyller arbetskravet, de där lata utomeuropeiska invandrarna.

Dessutom så är detta med ett invandrarkontrakt en jämställdhetsfråga, som vi alla fått erfara via olika svenska intellektuellas handgöranden med olika osvenska (pöbliska) muslimska element i vårat fina svenska samhälle så räcker det inte med ett handfast handslagande, ja det är inte ens möjlight för vissa kvinnor att ta de manliga migrationsanställda i händerna, så av jämställdhetsskäl måste vi föra utlovelsen i skriftligt kontrakt, men det måste skrivas på svenska med det svensk-latinska alfabetet – det är ett stenhårt Krav från våran sida. Däri får de sedan lova att ta folk i hand, som en redig svensk, det tillhör våran tradition sedan urminnes tider, att händerna, även kvinnornas, gick laget runt. Allt annat är osedligt.

Den här frågan om ‘svenska värderingar’ har helt osvenskt blåsits upp till en stormig debatt, speciellt i den så kallade bloggosfären som vi snart måste tygla upp så det blir en viss form av ordning och reda. Men vi inom det moderata lägret har tvänne falanger som båda på sitt sätt har rätt i sina betänkningar. Jag skall försöka att bena upp våra tankestråt inför framtidskonventet vi snart skall ha, där vi skall samlas o sjunga du gamla du fria så det står blåa till.

Första frågan behandlar vari man skall inlägga i ordet ‘svensk’, där ena mer kulturliberala falangen menar på att det med ordet svensk endast avser ‘svenska staten’, alltså inte en etnocentrisk påkallelse alls, den gäller lika gott för samer, gutar og skåningar, jämtar som dalmåsar. En invandrare som önskar bli svensk medborgare måste faktiskt lova att följa den svenska statens värderingar, det innebär i korta ordalag att alla invandrare som inkommer i riket samt blir ärade ett svenskt medborgarskap under innevarande mandatperiod förväntas lägga sina framtida röster, i de demokratiska valen, på det sittande regeringspartiet, eller ja, något av dem i alla fall. Skulle de bryta detta kontrakt så får de se sig om efter andra bidragsmöjligheter, samt i vissa fall, även andra boplatser utsocknes.

Denna falangen kallar vi den etatistiska falangen, den har en mer paternalkonservativ läggning, som passar väl ihop med många andra ideologiska fägringar, från rött till blått, brunt og svart, till gult o blått. Vi är all one and the same, vi svenskar.

De mer kulturnationalistiska falangerna inom vårt moderata, föredetta liberala, parti anför istället att man med ‘svensk’, menar just det, svensk. Det är helt klart att det finns vissa intellektuella samt kulturella värderingsgrunder som delas utav alla som härför släktskap med det kollektiva folk som benämns som svenskar, önskar man erhålla denna högresta etnicitets finaste ägodel, ett svenskt medborgarskap, så måste man faktiskt erkänna de svenska värderingsgrundernas allenarådighet i sitt sinne. Tankarna man har i sitt sinne skall dessutom vara följsamt de rikssvenska språkreglerna som den Svenska Akademien utmejslat sedan den instiftades av Hans Majestät Gustaf III.

Denna falangen går under en mer nationalsvensk benämning, den har inom moderaterna en mer nationalkonservativ läggning, men passar i princip in även med folkhemsnostalgiska socialister samt andra variösa smygrasister, t.ex. bland låssasliberala quasiintellektuella småskolelärare som röstar för sektpartier à la folkpartiet.

Det är lite oklart vad som kommer bli gällande då vi svenskar inte gärna talar ur skägget vad vi avser vara för något, som vi häver ur oss, men ni vet, svensk helt enkelt. Frågan kommer dock utredas ordentligt i god svensk sed. Hursom, om vi plockar upp några få tänkvärda aspekter om vad det innebär att vara svensk, det berör i alla fall lite sill, snapsar, feghet, hyckleri, skattefiffel, bidragsfiffel, fördunkleri, högmodighet, patetisk patriotism över svensk mat, svensk jämställdhet (eller troendet att vi har sådan), svenska välfärdsstaten, låssasvärldsvanhet, speciellt när svenskar reser utomlands och leker aktiv fördrucken tönt ingåendes i svensk stam, briljanta kunskaper i engelska, ja just det, man måste även ingå i vodkabältet, va av lutheransk tro som konungen, hitta på tramsiga norskhistorier som man skrattar åt själv i samvaro med andra svenskar på förfesten när man dricker grogg (sprit o läsk), fnissa till, rödna till, eller himla med ögona, lite när sex kommer på tal, fastän vi slår oss över bröstet för sexliberalismen, men se det som oetiskt att ha sexassocierande bilder i reklam, i våran låssasjämställda syn. Man måste även hörsamma Jante och i alla läger tänka på saker och ting utifrån ett kollektivistiskt synhåll, man skall tro att man är solidarisk, men egentligen bara vara solidariskt inom och för sin egen fackgruppering, ungefär som man i icke-nordiska samhällen hänfaller åt stam eller klankollektiv, man skall inte vara förmögen att tänka kritiskt eller ha distans till olika ting, i detta ligger även att man är oförmögen till oförhappande förståelse för satir och ironi, man måste få det förklarat för sig, att tänka själv är inget som utmärker svenskan och när man ändå gör det så går det inte intellektuellt, man skall gärna samlas till gemensamma debattstunder, antingen som medverkandes i TV-program, eller tittandes på via den statliga – eller av staten godkända – TV-kanalerna, där olika politiskt korrekta spörsmål avhandlas, i god samt ordnad debattmiljö, där alla egentligen bör vara överens, i enlighet med de svenska värderingarna. Då känner man sig viktig och delaktig i samhällslivet. Får man för hög lön i sitt arbete, det arbetet ni måste ha för att uppfylla kontraktet, så bör man avstå från den, samt betala tillbaka sådant man redan fått, det gör en god svensk. Då kan man t.o.m. tänkas bli hyllad av rikspolitikerna, kanske får man då en snabbehandling genom migrationsverkets byråkrati, detta talas det tyst om. Det finns ett krav på att man skall arbeta, men lönen skall aldrig överstiga vad andra tror att du får, och du skall med glädje betala in skatten, samt ständligen kräva mer i lön, men egentligen inte vara för krävsam, tänk kollektivistiskt! Man bör vara konflikträdd, bättre då att bakom ryggen tänka dumt om de andra, än att faktiskt säga emot och framhålla sina egna ståndpunkter, samt våga stå för dem i sitt eget namn up front. Man bör till fullo vara anhängare utav förmyndarstaten i likhet med olika klansystem så är det den gemensamma värdegrunden som är styrande gällande allt, detta även om man befinner sig utomlands, att vara svensk, innebär att man är svensk vartän man är på jorden, det innebär vissa förpliktelser att bära det svenska medborgarskapet och passet, man måste hålla sig till kontraktet. Inga sexköp när ni besöker en svensk koloni alltså. Som ses så innefattas det ganska mycket i de svenska värderingarna, det är en konst att vara svensk, man behöver egentligen bara vara dum i huvudet. Det skall nog en ordinär blatte klara av.

Andra frågan är vad som betecknas som ‘värderingar’, och det är givetvis väldigt sammanvuxet med att vara svensk, det ligger i kynnet att man har tyckanden om allt och alla, samt värderar dem på olika vis. Det är viktigt att det är precis på mitten femtio femtio i fördelningen emellan könen gällande allt möjligt, det har egentligen ingen betydelse för det enda vi ändå betänker avseende kvinnorna är deras klädsel för dagen, återigen så är det av högsta vikt att man inte ser människor som individer utan som ingåendes i olika former av kollektiv. För att kunna ingå i de svenska värderingarna så måste man bli omhuldad dessa i jämställt ton med övriga samhällsmedlemmar. Man skall ta varandra i hand och vara trevlig mot sina medmänniskor, man skall vurma för miljön, inklusive de sedan länge kalhuggna öppna svenska markerna, och demokratin samt de mänskliga rättigheterna, för ett fritt tänkande och tyckande, man skall inse att jämställdhet samt jämlikhet är heliga aspekter i Sverige.

Man skall alltså offentligt proklamera ett tyckande kring detta, att man värderar dessa principer högt. Men med tanke på de övriga svenskhetsvariablerna så är det absolut inte så noga att man sedan efterlever, följer, innerligt menar, dessa ting, det viktigaste är att man i stund och alltid framhåller detta. Det är bara att skriva på kontraktet, så är man inkluderad i hyckleriet av att vara svensk, medborgarskapet kommer sedan på posten.

~

Sveriges segregationsproblem

det är till synes så att Vellinge är mer segregerat, via sin homogenitet, än vad Rosengård är, för det bor fler ‘etniska’ svenskar i Rosengård än individer med annan etnisk bakgrund i Vellinge

ja jag vet inte var problemet i debatten är

för jag skulle då hellre bo i

Multiculturalia än i Svenskethnica

~

+ Postmodernism

SvD