Efter det att
armenierna övergått till den kristna kyrkan, första att så göra, så låg georgierna
inte långt efter då de anno 337 övergick till en kristen statsreligion,
tidigare så hade de under långa epoker stått under inflytande av hellener och
romare.
Området där
dagens Georgien är beläget har minst varit bebott sedan tidig stenålder men det
var inte förrän under årtusendet före Jesu födelse som georgiska folk bosatte
sig i det tomrum som hade skapats efter assyriernas nedgång. Antikens
författare berättar att området var uppdelat på två riken, ett väst- och ett
östgeorgiskt, vilka kallades Kolchis och Iberien. Georgierna har
allt efter 300-talets religiösa enande behållit sin ortodoxa tro, men en
politisk sammanslagning såg ej området förrän under 1100-talet.
Ehuru
splittrades området återigen under 1400-talet då de hamnade inom osmansk och
persisk maktsfär. På 1700-talet var Georgien uppdelat på ett antal olika
furstendömen och några av dessa sökte rysk hjälp för att nå oberoende - detta
skulle de dock icke gjort, då den stora grannen i norr under 1800-talet
placerade alltmer av området i sin björnfamn. 1801 tog den ryska imperalistiska
björnen hand om Östgeorgien emedan Västgeorgien underkuvades under åren
1803-64. Landet blev förvisso förenat men detta under rysk flagg, befolkningen
fortsatte att kämpa mot den ryska överhögheten. Man kan här betänka den ryska
‘hjälpen’ mot de de facto självständiga länderna Abchazien samt Sydossetien.
En av de mest
kända, ökända, georgierna genom tiderna var Iosif Dzjugasjvili, eller
med det namn som han mer passande kallas och med vilket han har gått till
historien, Stalin eller ‘stål’. Under det ryska tumultet under
revolutionen 1917 så utropade sig Georgien som en oberoende och självständig
stat, men det satte den ryska samt röda armén stopp för 1921 då de erövrade
området. Många georgier fick sätta livet till från 1921 och framåt under
1930-talet under Stalins och hans hantlangare Berijas terror. Berija var
förövrigt megrelier och tillika chef för den hemliga polisen.
1989 hölls en
fredlig demonstration för oberoende som dock slogs ned med våld, men 1991 blev
landet självständigt efter en folkomröstning. Den politiska situationen blevo
dock ej bättre för det eftersom en ny diktator tog makten, men lyckligtvis
förlorades den lika snabbt efter ett år av borgarkrig och därefter har något
mer stabil ordning rådit även om vissa klara turbulenser skett.
Georgiska
Omkring 4
miljoner av Georgiens invånare, på 4,4 miljoner, talar det kartveliska (sydkaukasiska) tungomålet georgiska (gruzinska) som kallas kartuli av georgierna (kartveli) själva. Man har ett alldeles eget
skriftsystem kallat det mkhedruliska, eller georgiska, alfabetet.
De första bekräftade skrifterna på detta alfabets föregångare skrevs ned på
400-talet, emedans det moderna georgiska alfabetet kom i bruk vid 1000-talet.
Enligt traditionen så var det dock så tidigt som under 300-talet f.kr. som
kungen Parnavaz såg till att ett georgiskt alfabet skapades, denne gjorde även
georgiska till det officiella språket. En teori går ut på att det var samma
person som skapade det armeniska alfabetet som kontruerade det georgiska såväl
som det kaukasiska albanska (inte balkan-albaner) alfabetet. Men det finns även
andra teser, t.ex. att det georgiska alfabetet utvecklats parallellt med det
grekiska utifrån det feniciska, eller att det kommit direkt från det aramaiska
alfabetet. Det äldsta litterära bevarade materialet på georgiska skrevs under
400-talet av Jakob Zurtaweli och har karaktäriserats som ett litterärt
mästerverk. Befintligheten av en sådant högkulturellt verk kan klart antyda på
att det redan då funnits en någorlunda lång litterär tradition.
Vissa har
trott att man skulle kunna knyta baskiskan till de kartveliska målen, men de
har icke lyckats väl i sina försök därtill och det kan ju bero på att det icke
föreligger ett släktskap dememellan - nu funderar vissa på att istället finna
baskiska släktband till nordöstkaukasiskan och/eller nordvästkaukasiskan, men
man kommer med största sannolikhet att få samma resultat som de med den
kartvelobaskiska hypotesen.
Forngeorgiskan
har erhållit en del vokabulära inlån från främst västiranskan, och då främst
från parthiska og medelpersiska, men även från östiranskan, bl.a. sarmatiska
och alaniska tungomål. Man kan också se att i den gamla georgiska annalen Kartlis
Cxovreba, vars äldsta sektion handlar om de tidiga georgiska kungarna och
som nedskrevs under 1000-1100-talet, så är namnen på de prekristna härskarna av
iransk härkomst, hela 34 stycken. Man har även fått tidiga inlån från
hellasiska, armeniska och aramäiska, i senare tider har även arabiska och
syriska kulturinfluenser inkommit för att sedan efterträdas av azäriska, och
andra turkspråk, ryska och de olika stora europeiska språken.
Gruzinskan
har haft en något prioriterad ställning under det sovjetiska väldet och man
kunde genomgå ett fullgott akademiskt liv och karriär utan att ens kunna ryska,
men ville man vidga sig även utanför den georgiska republiken så var man
naturligtvis bättre situerad om man publicerade sig på ryska. Georgiskan har en
rik litteraturhistoria att vila sig på, men den lingvistiska produktionen kom
igång sent, den georgisk-italienska ordboken utgavs 1629 och 1643 kom en
georgisk grammatik som var skriven på latin, emedans den första georgiska
grammatiken med georgiska som skriftspråk inte utgavs förrän 1737. En stol i
det georgiska språket grundades redan 1854 i St. Petersburg, emedans T’bilisis
universitet grundlades 1918. I Georgien, förutöver Abschazien och Ossetien, så
skedde all undervisning i skolorna på georgiska - till förtret för de andra
minoriteterna.
Georgiskan är
dock uppdelad på ett relativt stort antal differenta etniska och språkliga
varianter som kan subindelas i olika geospråkliga grupperingar, man räknar det
till omkring tretton olika varianter subindelade i västliga, östliga och
sydliga grupperingar inom Georgiens gränser och ytterligare några utanför.
Bergsvarianterna i Östgeorgien kan exempelvis indelas i trenne grupperingar,
vardera bestående utav ett flertal olika geospråkliga varianter, men gemensamt
för dem alla är att just dessa bergsmål, som vanligt äro, innehar en hel del
arkaismer om man jämför med övrig georgiska, detta gäller speciellt mokheviskan
och khevsuriskan.
Ett georgiskt
tungomål som har en något udda ställning och som kanske skall klassas som ett
eget språk deriverat ifrån georgiskan är judeogeorgiskan som talas av
ca. 20 000 georgier. Den skiljer sig från georgiskan genom att man har en mängd
hebreiska lånord, men i övrigt verkar det icke skilja nämnvärt om man bortser
från att de bor avskiljda från georgisktalande georgier.
Minoriteter
Ett annat
språk tillhörande samma språkfamilj är det karvelisk-kolchidska (zaniska) språket megreliska (migreliska) som talas i västra Georgien vid Svarta
havskusten av uppemot en halv miljon megreler, men de använder tyvärr
georgiskan som skriftspråk. Utifrån toponymiska bevis så har vissa menat att
mengreliska en gång taltats i ett vidare område i Västgeorgien. Mingreliskan är
i princip uppdelat på tvenne olika geospråkliga varianter, zugdid-smurzaqanskan
och senakiskan, vilka också går under benämningen nordväst-
respektive sydöstmigreliska; dessa kan senare indelas ytterligare, men
inte ens de två klusterna kan anses avvika från varandra speciellt mycket.
Enligt vissa
härstammar megrelerna just från det ovan nämnda Kolchi. Hursom så utgjorde man
ett självständigt furstendöme åren 1550-1803 då ryssarna annekterade området.
Ryssarna ansåg från och med 1930-talet att megrelerna icke var en egen etnisk
grupp, utan de innammades med den georgiska majoriteten, man fick många gånger
hjälp med denna assimilation utav de migreliska intellektuella som inte fick gå
ner i graven.
Nutida
Georgien anser dock att migrelerna tillhör en separat folkgrupp, men
sammanblandar dem med lazerna och deras lazuriska (chaniska, chanzaniska, chanuriska,
tjaniska) språk som också
hör till den zaniska undergruppen i de karveliska tungomålen. Detta mål talas
av ca. 2000 människor i Georgien, men skriver gör de på det georgiska språket.
Lazuriskan talas annars främst i Turkiet och åtfinns bara i en by, Sarpi, i
Georgien, men har tidigare varit ett långt större språk i landet, emedans
dagens lazuriska befolkning således främst bebor Turkiet, dit de verkar ha
flyttat för ungefär tusen år sedan. Georgierna anser dessa språk vara ett med
namnet zan, vilket för övrigt är svanernas benämning på megrelierna,
emedans lingvister delar upp dem i två språk då de icke är förståeliga
sinsemellan, och de ser hellre en gruppindelning bestående utav georgiska och
zaniska istället för av svaniska och zaniska.
Det finns
ytterligare ett tungomål som tillhör den kartveliska språkfamiljen
kallat svanetiska (svaniska,
svanuriska, lushnuska). Det är ett skriftlöst språk som talas av sisådär 35 000 personer, men
den siffran har några år på nacken (1975) och antalet var redan då i avtagande
eftersom språkanvändarna i ökande grad går över till georgiskan. Svanetiska
talas i Svanetien som ligger i nordvästra delen av Georgien och som består av
bergstrakter där befolkningen lever i traditionella samhällen. Språket används
i daglig kommunikation åtminstone inom familjen, men yngre människor har
begränsad färdighet i språket. Det finns ehur positiva tecken som tyder på att
talarna vill fortsätta att vara en distinkt grupp, ethnonymen är lušnu nin,
gentemot georgierna och förutsättningen för detta är givetvis ett bevarande och
uppryckande av språkfärdigheterna hos befolkningen. Tungomålet är uppdelat på
ett fyrtal olika varianter och kanske ytterligare en där befolkningsunderlaget
består av judar som kallar sig lakhamuler. Svanetiskan anses ha
divergerat på ett tidigt stadium från de kartveliska språken och är till vissa
delar arkaiskt, men har även upptagit influenser utifrån som skapat separata
lingvistiska innovationer gentemot övrig kartveliska.
Det finns
även ett nordöstkaukasiskt-nachspråk som kallas batsiska (tsova-tusjiska, batsawiska, tushska,
batsbisiska, baciska, batsbiitsjiska eller bacbur mot), ‘batsbi’ är den plurala självbenämnda
formen. Man har inget skriftspråk, men språket talas av emellan 2500-3000
individer i företrädesevis familjekommunikation i byn Zemo Alvani i nordöstra
Georgien - siffran är dock lite snedvriden då det enbart är 20-30 individer som
talar genuin batsiska, de resterande talar något slags bats-georgiskt
kreolspråk. Batsbierna nyttjar georgiskan som skriftspråk och georgier brukar
framhäva att batsbierna är georgier ur kulturell synvinkel. Tsovatusjiska var
ett av de första kaukasiska språken som det producerades en grammatik för, då
en sådan publicerades 1859.
Ytterligare
ett i Georgien befintligt nachspråk är tjetjenska som finns företrätt
genom en ytterst distinkt geospråklig variant, kisti, och talas av en
liten gruppering. Dagestan-språken finns representerade av lezginskan
med 3600 talare och dagestan-lezginska språket udi som
framtills helt nyligen även fanns i en by, Oktomberi, i Georgien där de bosatt
sig emellan åren 1919-1922 kommande från byn Wartašen i Azärbajdzjan. Udierna
anses förövrigt vara ättlingar till de ovannämnda albanerna.
Till den
iranska undergruppen tillhöriga språk åtfinns även talare utav kurmandji
som främst talas omkring Tbilisi och i dess kurdiska kvarter. De flesta av
kurderna ankom så sent som 1918-20 från Turkiet. En hel del av kurderna i
Georgien blev förvisade till de centralasiatiska områdena eller Sibirien 1944.
Nu finns vissa radiosändningar på kurdiska samt en begränsad möjlighet att
studera kurdiska språket.
Andra
indoeuropeiska språk som finns är pontiska som ju är av -grekisk
art och kallas romeos. Dessa bor främst kring Achara och i Abkhazien och
är till antalet omkring 120 000. Pontiskan fick ett stort kulturellt och
litterärt uppsving under 1920-talet, vilket under 1930- och 1940-talen
förbyttes till ett rejält förtryck och massiva deportationer, av Sovjetunionens
pontiska greker deporterades runt 170 000 greker till Sibirien eller
Centralasien efter 1936. Efter andra världskriget var det sedan dags igen för
de kaukasiska grekerna närhän de i Georgien och Abchazien förestående grekerna
drabbades av massgripning då runt 100 000 greps, dessa fick bara några timmar
på sig att packa sina tillhörigheter innan det bar iväg över den eurasiatiska
slätten. Många dog naturligtvis under dessa strapatser, men de som överlevde
fortsatte sitt kulturella liv, och språklig och kulturell föryngring togs vid i
Özbäkistan och Kazakstan. När Stalin lämnade det sovjetiska livet så fick de
deporterade hellenerna tillstånd att flytta tillbaka, vilket osså de flesta
georgiska greker valde att så göra. När inbördeskriget i Abchazien började så
valde dock många av grekerna i detta grekiska centra att för gott ge sig av och
riktade då istället blickarna mot sitt hävdanspunna hemland som de lämnade för
nästan tre tusen år sedan, utan att beakta att deras förfäder som oftast var
joner från nu turkiskt kontrollerade områden.
-Slaviskans ryska har uppemot 370 000 parlörer, men de är antagligen i minskande,
detsamma gäller ukrainskan med runt 34-50 000 bärare. Det finns även
runt 1800 romer i Georgien, ursprungligen tillhörande den –indoariska
undergruppen av de indoeuropeiska språken.
Man vet inte
hur många -armenisktalande som finns i Georgien, men bara
i den sydgeorgiska provinsen Javakheti finns runt 100 000 armenier och i
resterande delen utav landet är de antagligen sammanlagt dubbelt eller trippelt
så många. Före Sovjets upplösning så fanns även mycket stora ansamlingar
armenier i Abchazien och i Tbilisi, den armenska befolkningen i Abchazien har
minskat avsevärt sedan självständighetskriget påbörjades där, även om det var
en hel del armenier som helhjärtat stödde abchazernas krav. Den georgiska
statens influens i provinsen Javakheti är väldigt begränsad och man tyr sig
istället mot Armenien i sina förehavanden, inte ens den georgiska valutan
nyttjas speciellt frekvent här. De tidiga åren under den georgiska staten
genomlevdes i en nationalistisk ton, vilket ledde till att armenska
nationalister i Javakheti fick solid grund under fötterna. De flesta
nationalister krävde bara regional autonomi, men vissa ville även avlägsna den
georgiska staten helt från armenskt territorium. Senare tiders politik har inte
varit en lika hård nationalistisk sådan, vilket även skapat mer samvaro emellan
de olika regionerna och befolkningarna. Detta kan säkerligen vända ganska
snabbt.
Det afroasiatisk-semitisk-centralsemitisk-arameisk-östarameisk-centralöstarameisk-nordöstra-språket
nyarameiska (assyriska,
aisorski, urmiska, ashuriska) talas av omkring 8000 i Georgien, men är i
utdöende i det landet då de flesta talare numera är äldre. Språket har dock en
litterär status i Georgien och det är det enda arameiska språk som idag har en
sådan priviligerad status, både det hebreiska och arabiska alfabetet har
utvecklats ifrån det arameiska som i sin tur utvecklades från det feniciska -
samma källa som vi kan spåra vårt latinsk-etrusk-helleniska alfabet ifrån.
Språket bör icke förväxlas med det assyriska språk som dock också hörde till
den semitiska grenen och talades i Assyrien.
Det finns
även ett altaisk-turkisk-kiptjakiskt (nordväst) språk med
namnet urumiska som talas i några, kanske tio, byar och
språkskillnaderna skall vara ganska stora emellan de olika varianterna. Enligt
vissa uppgifter så är åtminstone vissa av dessa urumier av grekisk börd. Även
andra turkspråk finns, det till urumiskan närbesläktade tatariska talas
av 3000 och azäriska språkas av 250-300 000 i södra Georgien, de
sistnämndas antal är dock högst osäkert då utflyttningen är relativt stor.
Förutöver
dessa turkspråk finns även meschetiskan som talas av mescheterna som
historiskt sett hör hemma i Meschetien som ligger i södra Georgien kring
Kurafloden öster om Adzjarien en bit in från svartahavskusten gentemot den
turkiska gränsen. Landet hörde dessutom till det Ottomanska riket framtills 1828
när ryssarna tog området i besittning, en mindre del hamnade inom det
Ottomanska riket efter Adrianopelavtalet 1829. Mescheterna är inte turkar av
börd utan ses som turkifierade samt islamiserade kaukasier.
Mescheterna
var till antalet omkring 100-150 000 innan de deporterades till Özbäkistan och
Kazakstan 1944, emellan 30-50 000 dog av hunger och andra umbärdanden i
samklang eller strax efter deportationen. Anledningen för Stalins deportation
låg inte i att de skulle straffas efter någon tysk ockupation då landet aldrig
ockuperades av tyskarna utan ses bättre ur synvinklen att man förutspådde
proturkiska strömningar och ville förebrå dessa. Nyheten att folket flyttats
utsades inte, och till väst kom inte nyheten förrän 1968. De har aldrig blivit
tillåtna att återvända till sina gamla områden och nu bor där främst armenier,
istället har mescheter i nutid flytt Özbäkistan efter att de blivit utsatta för
etniska förföljelser och då främst migrerat till Krasnodarregionen i Ryssland
vid Svartahavskusten. Det bor nu cirka 20 000 mescheter i området även om bara
en liten minoritet fått de officiella papper de behöver för att så få göra. Den
politiska debatten är stundom hätsk mot dem och de beskylls för allehanda påstådda
sociomoraliska oegentligheter såsom homosexualitet, narkotikahandel m.m., i
vissa fall är detta givetvis sant, i många andra, inte.
De facto
självständiga Abchazien samt Sydossetien exkluderas från ovanstående
uppradering då de börs behandlas separat, separata som de ju äro.
~
